Aftonbladet – 3 februari 1851, sida 2

—————— VÄ VV ej då synas dig så klandervärd som nu. Blif e fer för min son! Jag hoppas att ban en d-g skall godtgöra hvad du kanske led för bangs olyckliga mor, och glöm ej heller att ur detta korta lidande uppsp.rade dock mycken sällbet, långvarig för dig, bastig men oförgatbg för mig sjelf!... Farväl, broder! syskon! ty så vill jag kalla eder båda! Förskjuten ej mitt minne och moitagen min välsignelse för den ömhet jag vet att j skolen skänka mitt larn!, Och ömhet fann gossen, varm, innerlig, lefvnde ömbet, men som äfven fick sin rika belöning i det sät hvarpå ban svarade mot sina fostrares omsorger. Eifborg lät hans första studier fullbordas vid det läroverk, der lan redan hade börjat dem, men vid akademien inskrefs ban i den nation, som hans fosterfader bade tillhört, och kunde således äfven, efter lyckligt tagen grad och derpå följande prestexamen, blifva missiverad till hans medbjelpare, hviltet fortfor ända till prostens död, då ban qvarstannade :om vice pastor, under hvilken period både läsaren och jag fått göra hens bekantskap. I modrens anteckningar, hvilka han dock aldrig velat visa sina fosterföräldrar, hade ban funnit en stor del af bvad jag bär, efter homom sjelf, i2gli mig fribeten berätta. Barndomsvänskapen mellan bonom och Caroina antog med åren en ömmare förg och slutade med att, som vi redan veta, göra dem till fistman och fäsimö, detta kort öre bide Elfborgs och Märthas död, ty lyckan blef de båda makarna trogen i det sista; de fingo, med bbtt några månaders mellantid, följ:s åt till ett båitre land!... Om jag nu vidare tillägger, att min vän Anton lefver tt aktadt och lyekligt lif med sin hulda fru Carolina, att an är ompifven af barn och bloctma, och ait han har la möjbga anledningar att komma i nådig åtanka vid terbesättandet al nästa lediga biskopsstol, så vågar jag fven i all blygsam ödmjukbet hoppas man vill erkänna, att: Finis coronat opus