Aftonbladet – 3 februari 1851, sida 2

-J folket varit generade af en viss blygsel oc Ifarbåga att öppet bryta imed konstitutione: Väl har denna af partiernas organer blifvit, I vidt dot ankommit på ord och förtal, utskält saom felaktig, likasom dessa organer gjort al Isitt till för att nedsätta sjelfva republiken ;Ifotkets tänkesätt, förklara den oförenlig me bibehållandet af framtida lugn och ordning 0. 8. V.; men presidenten sjelf och hans mini Istrar hafva likväl alltid nekat för sanningen: Ihvarje bestämd tillvitelse om en afsigt att Pp olofliga vägar söka undergräfva den samhälls form de besvurit. De ha ej vågat sträcka si na anspråk längre än att yrka, det konstitutio nen skulle revideras, och afgörandet af rege: ringssättet för framtiden hänskjutas till folke I sjelf. Om nu läsaren uppfattat denna sakerna ställning, så blir det äfven lätt att inse der omärliga vigt, som de sednaste uppenbarelser na iaom den lagstiftande församlingen måst ega. En deputerad, Jules de Lasteyrie, fram stiger nemligen och visar, på ett sätt som ick kan gendrifvas, att ett hemligt sällskap, utgre nad: till ett antal af många tusen personer existerar uuder polisens eget skydd, i ändawå alt på konspirationers väg förbereda kejsardö mets återinförande; och denne församlingsleda mot ansifver att ban sjelf under fyra timmars tid sett personer, tillhörande eller Iejda af detta sällskap, med buzz och slag offentligen öfver falla dem som vid ett visst tillfälle icke ropade nlefve kejsaren!n eiler villa ropa efve republiken!n Vidare blir det konstateradt, att en general, Neumayer, biifvit afsatt för det han ej velat tillåta sina underordaade dylika kejserliza rop. Vidare bar det ådagalagts att general Changarnier blifvit afsatt för det ban råkat i oppo sitioa emot presidenten med anledning af den nes anspråk att sätta sig öfver lagstiftande församtlivugen. Och slutligen har denne Changar oier sjelf, befilhafvsren öfver nationalgardet och den största armästyrkan, råkat framsläppa den bekännelsen att han betraktat republiken såsom blott en öfvergångsform, under det pre: sidenten å sin sida numera ser sig tvungen att dels acceptera ett ogillande från lagstiftande församlingens sida af minis:trens bandlingssätt, och deis retirera från den ställning han förut vilie intaga, samt nödgas afgifva en försäkran att utan förbehåll och intriger vilja upprätthålla den pärvarande gruadlagen samt till och med utan knot underkasta sig att afstå från ansprå kea på förlängning af sin regeringstid. Det torde nu vara klart för något hvar, att följden af denna slöjans fullständiga bortryckande fån sakernas verkliga ställniog, och af detta maktbegärets förödmjukande å ömse sidor icke kan blifva annat, än den närvarande konstitutionens befästande, hvarföre man i sammanbang dermed också sett det vid sådana tillfällen annars ovanliga fenomenet, att fonderna på börsen stigit midt under krisen. Nästa år 1852 i M2j inträffar tiden för val af en ny representantförsamling, och i December samma år för ett nytt presidentval. Detskimmer, som ännu i folktron kunnat omgitva Louis Napoleon dels för hans namns skull, dels också derföre, att många ansett honom vara den som å!erfört förtroendet i affärerna, har försvuaDit. Det är således ej sannohkt, att nationen numera för hans persons skull utsätter sig för ilventyret af den oro, som miste uppstå om ed förändring af konstitutionen på allvar ifråsasattes, och enligt samma konstitution kas icke han återväljas, utan det skall blifva en annap, som då måste arbeta på?epublikens befåstande. Men derjemte har folket också fått ögonen nog öppna för att se, det de kungliga pretendenternas anspråk aldrig kunna realiseras uten ett inbördes krig, så mycket mer, som republiken med hvarje dag befäster sig i nassoraas hjertan. Redan förut återstod väl ck för de sistnämnda endast noppet på bjelp ör dessa anspråk från en utländsk koalh ion af de stora. makterna, som skulle med siia härmassor infalla i Frankrike; men tiltstån-. et inom Tyskland, der demokratien visserli en j är död, festån den för närvarande är edqväst til tystnad, och likaså uti Italien, gör et tydligt, att ett sådant infall icke kundel ågas, utan att påräkva bestånd af en statsupp inom sjeltva Frankrike på samma gång. ti denna sistnimnda numera synes hafvz Hifvit omöjig, miste derföre med detsamuwz2 Itlintetgöra alla de nyssnämuda stora planerns tt med ett enda stort slag krossa den så mycet fruktade folksuveränmiteten; och häri ligger en ifågavearande nu sednoast inträffade krin3 stora fetydelse, åtminstone tilis vidare. ORSA Riksdagen,