Aftonbladet – 3 februari 1851, sida 2

qvinnans sorg och smärta, desto bittrare, djupare, sanslösare om man så får säga, ju mera oförberedd den fann henne. E en gång åsynen af hennes barn, den lille sexärige Anton förmådde ingifva henne någon tröst, hennes lif utgjorde en ouppbörlig längtan efter den bortgångne, en oafbruter sträfvan att utföra alla de planer hon hört honom uppgöra, och hvaraf syanerligast de hvilka ban, troligen under ett högst exalteradt tillstånd, utkastat den sista olyckga natten, voro alltför sanguiniska att låta verkställa sig utan uppoffringar, hvilka efter hand sammansmälte hennes rikedom, och ändtligen vid hennes, efter åtta långa, sorgfulla år, timade död, vållade att boet blef förklaradt i kon: kurstillstånd. Snikne kreditorer blefvo utredningsmän och massan, som i goda händer kunnat lemna betydlig behållning, förvaltades så, att den ej ens räckte tillp, hettes det, ehuru man var säker på motsatsen... sådant kan hända än i dag. Detta var a!ltså slutet på de skatter, hvilka fru Wilmer boppades skulle genom hennes omtänksembe: blifva så säkert betryggade, så wväl använda... o, de menskliga beräkningarna! Men nej! icke slutet på dem alla! Det lilla kapital, bvsrmed bon serski.dt he gåfvat sin fosiersor, och bvilket han er gång tili Märthas förvåning icke afsagt sig, hade tvertora tillvuxit och förkofrats, Nu var tiden att göra bruk deraf, en tid som något inom honom alltid sagt skulle komma, eburu han ej vetat på hvad sätt: det blef Antoinettes sons tillhö righet. Hon som på sitt yttersta endast plågades af frukton för gossens ensamma, möjligen bjeiplösa b-lägenhet, fattales plötsligt af samima tanke, som en gang lugnat benne. ken mor: bon anbefalite honom med döende hand i Eif 0rgs vård. Jag vet väl, skref hon, shur htet Jg i din: gon kan anses hafva förtjent en sådan godhet, men er ång, Sigismund, blir allting klart, och tro mig, jag skaj