Aftonbladet – 1 februari 1851, sida 2

Herr Francesco Cialfeis soirte, Hr Ciaffeis soireer hafva lyftat sig till en ovanlig grad af popularitet, och den ifrågavarande visar, att de äfven bibehålla sig på denna punkt. Han har vunnit detta resultat genom sin takt att lämpa sitt val efter den bättre tidsanden, sin smak uti symmetriskt grupperande af klassiskt och modernt, sin förmåga som sångare att träffa det sanna uttrycket, att röra hjertat. En väsendtlig förtjenst bos hr C. är, att han gjort publiken bekant med flera klassiska sångverk af högt konstvärde; en ännu större, att han genom sitt föredrag deraf förvärfvat dem popularitet, och derigenom ock i sin mån bidragit till den allmänna konstsmakens lyftande. Afven vid detta tillfålle fann man på hr Ciaffeis program en här förr ej hörd klassisk komposition, nemligen Mozarts kantat: Die ibr des unermesslichen Weltalls etc. (med svensk text). Mozart skref detta verk i samma period som han författade Trollflöjten, således kort före sin död. Vältaligare har väl ock aldrig det rikaste af alla språk uttalat fridens, försoningens sanningar; och det milda lugn, den profetiska höghet, som här harmoniskt försmältas, tyckas röja, att mästarens ande redan aningsvis skådat det eviga ljus, hvartill han snart skulle återvända. Utförandet af denna sublima komposition utgör för sångaren ostridigt en af de svåraste uppgifter. Enkelheten i dess poesi utesluter för honom de vanliga effektmedlen och hänvisar honom blott till uttryckets renhet och sanning. En enda öfverdrift, ett enda förirrande på uet vanligas område rycker åhöraren ögonblickligen ur den upphöjda sferen och förintar verkan af det hela. Hr Cisffeis föredrag var ämnet fullt värdigt, serdeles i det förträffligt deklamerade recitativet och det derpå fötjande andantet, der han ock aibröts af en liflig acklamation. Satsen näst den sista föredrogs med något mindre lugn i uttrycket, hvilket för oss var något störande. Detta nummer erhöll ett enhälligt bifall och föranledde sångarens framropande. Då för öfrigt säkert mången skulle önska återhöra denna komposition, för att ånau närmare uppfatta skönheterna såväl i det enskilda som i det hela, hoppas vi att hr C. snart måtte ännu en gång gifva densamma. Romansen ur Profeten är en af dessa glanspunkter uti Meyerbeers musik, hvari han försmälter tysk hjertlighet med den pikanta rytmik, som franska smaken fordrar. Den förra egenskapen uttalade sig förnämligast i br C:s föredrag, som andades mycken sannirg och innerlighet; ett par mcmenter kunde måhända bafva vidtålt ett något starkare uttryck. Det tredubbla nummer, hvarmed hr C. slutade sina solostycken, gaf en hflig omvexling: Beethovens erotiska sång: Åminneisen) (Andenken), är utan tvifvel en bland de ljufvaste melodier, som någonsin framgått ur Beethovens glödande fantasi. I hr C:s föredrag deraf fann man en varm cch ädel känsla, eburu ej alltid de finesser i nyanseringen, som kompositionen erfordrar. — Uti Wennerbergs sång: Tösa på Svälterso, som är så rik på drama