Aftonbladet – 30 januari 1851, sida 3

Komminister Becimans motion ui Presteståndet i Bevillningsfrågan. Ehuru det enligt 31 af Riksdagsordningon ålig ger Bevillningsutskoitet att opåmint uppgifva de allmänna grunderne fö: den blifrvands berillningens fördelnipg, anser jag mig, som har äran att tillhöra detta böglofliga utskott, snarare än ett endast inom detsamma inskränka mig till framställning af förs!ag till lindring i syonerhet för de miadre väl lottade ibland skattdragands, samt till en billig och rättvis Öördelniog af den allmänna bevillningen, böra, för att möjligtvis kunna lyckas vinna åt ämnet cn större uppmärksamhet, besvära det högvördiga ståndet med sn motion, som i allmänbet behandlar frågan, anhållsnde jg tillika vördssmmest, att detta memories! måt!e kommuniceras med da öfriga hög!of. stånden. Jsg delar fullkomligt deras åsigt, som vilja förekomma en ofta försökt rubbning af bevillnipgens grun der, hvarigenom förluster ofelbart drabba den ere medborgaren, om ock fördeler skulla tillfyts den andre. Eqa sådan rubbnieg blifver af mig ingalun da satt i fråge. Jag skulle endast önska se dr-sst grunder uti bevillningsförordningen billigt och rättvist utvecklade, samt af taxeringsoch pröfoingsxommittear samvetszrsnnt tillämpade, och derest så skedde, är jeg förvissad att den allmänna bevilniagen till beloppet skulle mer än fullkomligt motsvars den summe, hvartill den af rikets höglofil. ständer kan komma att bestämmes. Om jag icke är ill: underrättad, lära utöfver det, som af denna bevillning vid sednaste riksmöte var påräknads till fyllande af statsverkets b:hof, eller årligen 4 850,000 rdr, omkring 250,000 rdr yt:erligare bafva influtiv såsom öfverskott. Derest man får tillåta sig astags, att rikets höglofl. ständer icke höja detta bevillnings belopp (och hyar öre skuile icke ett sådsnt antegan 1e tillåtas, då iaga yttre eller inre förhållanden syns8s särdeles påkalla hv2d som fordomdags vid utomordentliga tillfällen kallades gärder, i bvilkas ställe allmänna bevillningen har blifvit en stiende artikel ati riksdagsbasluten?), utan snarare, hvilket borde vara ett hopp:s, nedsätta detsamma, så vore det inskvärdt, om den deruiaf hirflytande liadringen unde hufvudsakligen komma da mindre väl lottade classerne ef sveuska medborgars till godo. Men itan afseende deruppå, huruvida rikets högl!ofl. stän fer oförändrad bibehålla, förhöja elier nedsätta den nu åtagna bivillningen, hyssr motionären den säkres yfvertygelse, att vid fördelningen af beloppet en beydlig lindrivg skulle kunna beredas de:se klasser, ierest de mera lyckligt lottade sf sina rikligare till;ångar betslie fullt ut i samma proportion, som de nindre väl lottade af sina knappa medel, och stetsverket det oxktedt erhålla det påräknade beloppet; leita stulle öänvu säkrare inträffa, om de förre, kännande och erkännands sin lyckliga beolägenhet, beusnos bsnäana ett af statens bördor taga på sig en något större del, än som i nuvarande mest rättvisa all, efter den obarmhertiga Regula di tri, kunde illkomma dem i jemförelse med de sednare. Dessa kola till staten erlägga ett ringa belopp; men detta inza belopp skall tagas af ringa, för lifvets mest oindgängliga behof, erforderliga tillgångar: de förre kola erlägga ett mångdubbelt större; men detta törre belopp utgår af det öfvarskott, hvilket en kostsamt och yppigt lefaadssätt lemnar. Motionären ir icke anhängare af dessa nya skolor, gom predika len ringares räitighet att skörda, der hen icke har ått: han af.kyr dessa utopier, hvarmed man sätter nassorna i rörelse, för at: omsiörta staters lugn och lermed förstöra enskildt väl. Han är, uten alllirom och utan ella statsmannakunsksper, avhängare f den gam!a svenska skola, som har till inskrift öfer sin vördnadsvärda porta!: Gudsfrukten, arbete, örsakelse, menniskokärlek och ärlighet. Detta sista rd ärlighet ihågkommes dock vanligtvis icke vid eskattningsfrågor, minst af den skattdragande, och j en gång allid af sjelfva den edsvurna taxoringsnannen. Man talar med förakt om tuliförsnillarne, mugglarne, lurendrejarne. Hvad gör han dock an