Aftonbladet – 30 januari 1851, sida 2

Biskop Heurlin meddelade sin erfarenhet af statsrevisionernas svårigheter; talade om den långa tid, de sömnlösa nätter det hade kostat horom att rätt kunna fatta rikshufvudboken. Om mam skulle se sakerna i stort, vore den årliga återkomisten af revisionerna hvarken nödig eller nyttig, men skulle de ingå i smådetaljer och blifva ett slags kammarrätt, vore det bäst att göra den permanenta. Biskop Hallström erinrade, i anledning af anmärkningen om riksdagarnes längd, att de verkligen Mifvit kortare sedan de oftare återkommit. Den före talaren hade omnåmt de vigtigare frågor, reaalisationen och dess verkställighet, som hade vållat 1898 och 1834 årens riksdagars långvarighet; hade då de sednare riksdagarna upptagits af obetydligheter? Tal. påminde om kröningshögtidligheterna och representationsfrågan 4844, den långtrådiga skatteförenklingeb, och representationsfrågan återigen 1847. Han biföll det ifrågavarande förslaget såsom bidragande till det konstitutionelia statsskickets utveckling. Lektor Söderberg förklarade sig icke kutna biträda sin förmans, mening; upptog doktor Smdbergs anmärkningar. Doktor Björkman var ock emot förslaget, men ansåg skälen å ömse sidorredan tillräckligt utvecklade, och hade begärt oret egentligen i anledning af det sidohugg här gfvits emot de sednare statsrevislonerna, som skulle d nog mycket ingått i detaljer. Han ville nu rättfärdiga deras förfarande; men biskop Heurlin förklarade sig blott ha sagt att de gått längre i detalj än deras föregångare. Såsom ett bevis på huru väl dessa gjort sin sak anförde doktor Stenhammar att de fått uppbära loford derför af de mest frisinnade tidningar — och det vore något att sätta värde på. Prosten Berlin hade deremot att berätta huru 1847 års revisorer fått arbeta. Härefter voterades om den föreslagna grundlagsändringen, som förkastades med 37 röster mot 13. Frågan om representationsrätt för fjerdepartsegare i Fahlu bergslag bifölls utan synnerligt motstånd. Det var blott professor Lindgren, som undrade om den föreslagna. utvidgningen af valrätten skulla tjena till något; men härpå svarade biskop Hfolmström, att det ej vore skäl att afslå förslaget på grund af förhållanden iom man icke känner,. Förslaget att Bondeståndet skulle sjelf få tillsätte sin sekreterare vann här, liksom på riddarhuset, lifligt understöd af den sidan, från hvilten sådant minst kunnat väntas, men rönte deremo; här motstånd af ledamöter, som annars anses för liberala. Prosten Holm anförde, hurusom det vie en ambitionsfråga för Bondeståndet; rättvisan, billigheten och i synnerhet klokheten manade att biträda nämde stånds önskan. Han ville ej undersöka till hvad fromma för Bondeståndet sjelf det skulle lända, att det härutinnan finge sin vilja fram; det måtte bli hederv. ståndets ensak. Han ville i besslutet blott se en gärd af vänskep och förtroende de båda stånden emellan. Doktor Säve deremot fann förslaget så mycket mera betänkligt, som Utskottet icke anfört något annat skäl derför än att man icke skulle göra hedervärda Bondeståndet emot; inom ifrågavarande stånd furnes ej, kunde ej finnas nödig sakkunskap och förmåga af grundlagarnes tydning; gjordes grunälagens band, det enda inom närvarande representation sammanhillande bandet, slappare derigenom att rum lemnades för den ursäkten att man ej förstått tydningen, så funnes icke mer någon sammanhållning alls. Han afslog den föreslagna förrändringen. Prostan Ljungdahl yttrade, att om ham ock skulle dela några af dessa betänkligheter, förde de dock icke honom till samma resultat som föreg. talaren. Förra riksdagen hade han inom Konstitutionsutskottet hört till förslagets motståndare; mer det var derföre att det vid den tiden var fråg: om hela ståndsrepresentationens upphäfvande, och då ansåg han talet om denna mindre förändring icke vara på sin plats. Den förre talaren hade gjort Utskottet orätt; det hade både ur historiska och statsrättliga grunder deducerat sitt förslag, som det skulle vara både oklokt och orätt att motsätta sig. Talaren biföll det således, i den glada öfvertygelsen, att någos missbruk deraf numera icke vore att befara. Flere af ståndets ledamöter hördes häruti instämma. Professor Lindgren biföll af skyldig grannlagenh2t; Konungen hade sitt veto emot den ifrågavarande grundlagsändringen, i fall dat skulle behöfvas. Biskop Heurlin skulle ha velat hemställa om uppskof med frågans afgörande till dess Bandeståndet sjolf fattat beslut i sin sak; man sedan diskussionen nu kommit i gång, måtte ärendet ock afgöras. Han biföll förslaget. Det skulle vara brist på grannlagenhet att afslå; förändringen var önskad af Bondeståndet, och hade både rättvisa och billlghet för sig. Biskop Holmström, reservant vid förslagets afgifvandea förra riksdagen, vidhåller sin då yttrade mening. Skall grannlagenbet visas mot den ena sidan, skall den äfven visas mot den amdåra; man bör ej sätta konungen i nödvändigbet attt begagna sitt veto. Herr biskopen uppäser sin rreservation, som bland annat ionehåller, att den föreeslagna förändringen skulle inskrånka Konungens prrerogativer; frågan skulle ha förekommit i petitionsväig, det hade då berott på Kongl. Maj:t att afiåta proposition derom. Herr biskopen hade hört att flera af Bondeståndets egna ledamöter hyst betänkligheter vid förändringen. Biskop Hallström biföll utan beräkning på återtjanst. Eger Bondeståndet en fjerdedel beslutande rätt i sak, må det äfven ega den i form. Herr biskopen hyste förtroende till Bondeståndets omdöme. Doktor Reuterdahl anmärkte att heder värda ståndet näppeligen kunde bedöma den persons egenskaper, som det skulle nämna till sin sekreterare; skadan af den ifrågavarande valfriheten vore dock mindre nu än förr; herr doktorn hade icke förut satt sig emot förslaget och ämnade icke göra det nu heller. Doktor Sandberg gjorde det inkast wid biskop Holmströms anmärkning emot marchen af frågan, att om det nu yrkas att en grundlagsförämdring skall förekomma på proposition af Kongl. Maj:t, så heter det annars tvärtom att dylika förslag ej böra utgå från regeringsmakten utan från represeatationen; såledeas vore den ordning i hvilken förslaget tillkommit icke något skäl, hvarken för eller emot. Den åberopade vänskapen ej heller. Skulle Bondeståndets sekreterare betraktas som dess rådgifvare, så vore det ingen fara att låta ståndet sjelf tillsätta honom; den som väljer sig en rådgifvare, brukar väl välja den bäste. Tal. uttryckte sin förundran att de, som röstat med honom för ett förslag com inrymde åt bönderna större representaticonsrätt än de nu ha, nu icke ville medgifva dem irättighsten att sjelfva tillätta sina tjänstemän. De befarade felaktiga tydningarna af grundlagen, hvilka tel. reduamvaradaA ML ala Jaan