Aftonbladet – 29 januari 1851, sida 3

beskedlig gosse, Eno gång fick till och med Frey en bit socker af mentor för det han skulle hålla sig snäll. Huruvida detta alltid inträffat, dertill känns vi Frey för litet för att kunna dömma; åtminston: hafva Tidens läsare ej förmärkt någon ond vilja mo dess akademiska consort. Men så dog Frey, och gär det vär väl gjordt, ansåg Tiden försin skyldighet att bita ihjäl liket. Hvad månde nu väl den saligen afsomnade hafv: så svårt förbrutit i sin sista lefnadstimme? Sista häftet innehöll en öfversättning af Emer. oxs N4po teon, med några inledande anmärkningar på ett pa sidor. Författaren synes hafva legt ganska liten vig: på denna iogres, då han ej en gång brytt sig ow att sälta sitt namn eller signatur? under den. Ifall han läste Tidens kritik på fyra spalter af hans första sida, bör han få högre tankar om artikelns betydenhet. Emellertid är detta en sak som endas ör Tiden och Freys arfvingar. Ett par ossnninsar i afssende på Aftonbladets behandling af Frey kan hvarje Afionbladets läsare sjelf vederlägga. Döfriga af Tidens anmärkningar äro så roliga, att de vore syad att försöka deras vederläggning. En end: må här anföras, emedan Tiden sjelf vid den syner hafva fästat mesta vigten, och derföre att den yp perligt ådagalägger buru långt Tiden kommit ikon sten alt cilera. Den stackars delinqventen, som skrifvit de tvi Freysidorna, har haft den oförskämdheten att påsti det Förenta Stateraa egt stora män, hvarmed har synas hafva menat ädla, upphöjda och rmmäktiga personligheter. Tiden citerar Carey för att vederlägg: bonom, och med sin beuadransvärda instinkt råkar just Tiden ett hos Carey tröffa det rätta stället, der den amerikanska statsekonomen uttryckligen frånsä ger sitt fådernesland äran att hafva haft stora män. Det var en underbar Försynens skickelss, en ome ielbar inspiration, sådan Tiden ofta har den, som som Tidsförfattarens blick att falla just på denn: sida hos Carey. Hade han råkat att slå upp en sid: förut eller en sida efteråt, så hade det herrliga vap aet bitit honom i fiograrne. Carey förklarar nem igen på mångfaldiga ställen i hela kapitlet hvad har menar med great men. Vi anföra några uttryck bland de mäårga. Sidan 9236 i originalet läses: Throughoul Asia, the great race is numerous Kings and Kings sons, ministers and their de pendunts, zemindars and other officers, down to the mundils and potails of villages, plunde: the poor people by whom the are surrounded Carey har således här med ,store män menat ip sentiog annat än kaxsroch förtryckare. På följande sidan läsa vi bland annat: In France the great race have always been numerous. To that couniry Europa was indebled for the Feudal System: the system of the great race. Sidav 240 uttalar Carey snnu tydligare hvad ban menar med stora män: the wolf is great amid a flock of sheep: SVargen år en stor man i en fårskock, och på följande si dan tillägger han åter att storhet och godhet sällar följes åt: Greatness and goodness rarely travel in eompany, for where great men exist, the little men are week and their masters profligate ste. etc. Detta om Tidens citstionskonst. Det kan vars märkvärdigt att äfven se ett exempel på dess id associaticn. — Freyförfattsren kallar Emerson er tjup och manlig tänkare, som torde befianas vär att studeras, änskönt ingen tysk fakultet tryckt snillets insegel på bans panna. Att Sverige ännu j allmänhet, och Upsala isynnerhet har en nog sto veneration för den tyska lärdomen, torde knappt pi allvar bestridas. I hänseende till sjelfva uttrycket, säger Tiden, var det oss en nyhat, att de tyska fakulteterna hafva för sed att märka sina magistrar i innet eller trycka en stämpel i deras panna. . Der veskedliga författaren i Frey bar utan tvifvel tänk: på doktorshatten och bearetten, sådan de ännu all mänrt brukas vid de tyska universiteternas promotioner, För Tidens skribent var det naturligare ati tanka på det solidare märket, som med bränpjsrnet intryckes på slafvarnes panna.