Aftonbladet – 29 januari 1851, sida 2

icke godtgöra sitt fel — honom som eljest alltid var den förste att tillstå en oförrätt och inde ett misstag?... Månne ej lidelsernas hydra, som låtit ett af sina tusen hufvuden uppsticka äfven inom detta bröst, för att en liten tid grumla dess klara, rena källa?... Vi nödgas erkänna det! Elfborgs lynne blef retligt, sårande och stelt, i samma min han kände sig tillgänglig för oro, fruktan och smärta; men tålamod — tålamod blott! Orndt och godt måste hållas, så inom som utom oss arma dödlige, och ändå... segrar så småningom det goda! — — — Våra. båda resande voro nära sitt hem, när prostinnan yltrade hvad vi ofvan anfört, och hvilket Eifborg låtsade taga i allmän mening. Han talte sedan äfven några ord om mörkret och väglagets, som besvarades i samma likgiltiga ton; men man var synnerligt be åten med att snart få skiljas åt, och hvar för sig bibehöll sina oangenäma intryck. Ellborg såg för tig den behagsjuka prostinnan, med en känsla midt emellan ledsnad och förbittring — han den hårda tillrättavisnipgen med sårad sjelfkänsla och billig harm. IX. Vi vilje nu för läsarens ögon framlägga några ord ur eit nytt bref som Antoinette Willmer erhöll få dsgar före öfverste Edwins återkomst till —g. Jag vill ej vänta, min dyra, tills vi personligen träff:s; efter de sista goda underrättelserna från min mor ej lemna mig någon förevändving att piskynda hemresan, utan att först enligt hennes öaskan göra en tur inåt Wermland ti!l vinnande af nödiga upplysningar för min process; ty hvad jag har att säga dig är af för mycken vwigt ati tåla eit uppsko, eburu dw kanske snarare skall afeky än tacka mig för bvad jag slutligen bar att meddela. Anioi nette, du är efter min fulla öfvertygelse bedragen! Jeg har sett dem tillsammans och slit förvissar mig om att frv Ausgarii känslor än i dag äro delade, om ej kanske tili samma grad, dock alltid nog lifligt att göra henne till hans maka, om ej det långt förmånligare partiet med dig vore i fråga. Likväl bar jag ej kunnat utröna om ban någon gång verkligen erbjudit henne sin hand, och tro: det knappast, men när alla sammarstämma der, att han för hennes skull yunrit sin befordrar, talar väl detta mer än tillräckligt för hynå dåvarande uppförande. Det vore afskyvärdt att äfven dig se ett offer för en sådan fa!skbet, och d et isjelf om) detta kunde vara din mors meVN . a NÄT ENTES