Aftonbladet – 29 januari 1851, sida 1

skap. ,Vore jag honom Jikgiltig, tänkte hop, sskulle ban ej bry sig om hurudean jag än visade mige; men hon hyste derjemte en farhåga att han misstyckt hennes yppande af bangs hittills å sorgfälligt gömda talanger, och i detta fall tyckte hon sig både kunna göra ceh vara honom skyldig en förklaring. Sedan hon således länge och förgäfves hoppats att af honom få höra första ordet, började hon: rJag kan med skäl frukta alt i afton hafva begått en obetänksamhet, sora ni kanske icke skall förlåta mig — jag menar nemligen mitt indisereta vädjande till... till edra...v hennes röst blef osäker ju längre bon talade. Om prostinnan, som jag tror, syftar på vissa obetydliga — konstfärdigheter — efter j:g icke för ögonblicket hittar något mindre sägande ord, svarade Eifborg, vär er fruktan alldeles öfvertlödig. Missnöjet skulle eadast kunna drabba den som först burit den Ntla hemligheten utom kretsen af fordna vänner och kamrater, bland hvilka jag trodde den både bevarad och glömd, sedan allvarligare sysselsättningar börjat upptaga min hig och min tid, men den förtjenar ej alls att väcka något sådant. Jag inbillade mig kanske blott,, återtog hon, att pastorn icke var sig hk, och ville önskas... men äfven denna mening blef utan slu, ty hon ångrade redan hvad bon sagt. : Om jag icke skulle synas mig lik, inföll EMborg, temmeligen bittert, xkommer det sig af den enkla orsaken att all förställning är mig vidriga : : Ur denna .oa bade han ännu aldrig tilltalat Märtba; hon kände sig på det djupaste kränkt deraf; men just det bårda och i grunden orättvisa af hans ord väckte äfven henves stolibet och gaf henne mod att bära dem. Hade han uppriktigt, men vänligt och skonsamt sagt benne sin mening, skulle det utan tvifvel verkat helt annorunda på hennes sinne, än en förebråelse i deona form. . Jag tror er, svarade bon kort och kallt, smen tillika, att bvar och en kan utan tvekan ålägga sig så mycken förställning, att man icke blir förolämpande.v Eifborg faun å sin sida att han icke handlat rätt, och erkände inom sig billigheten 2f Mårtbas anmärkning och förtrytelse. Hvsd var det då, som hindrade honom att