Aftonbladet – 29 januari 1851, sida 1

ögonblick odrägligare... öfversten till sluts nästan förhatlig, och midt under försöket att skratta åt en af bang Muntraste berättelser, kände hon sina ögon fyllas af tårar. I detsamma skö:s ändteligen på stolarne. Eltfborg såg att Märtba vid upppstigandet hestigt och oförmärkt förde näsduken till ögonen och att öfversten tryckte en kyss på hennes hand... bvilket samband kundeväl dessa rörelser ega med hvarandra? ... En stark osilja upptände hans själ och uttalade sig blott alltför tydligt i bans-blick, när ban lät Edwin med sin dare passera förbi. Öfversten lutade sig fram, som hade hav tänkt säga ett ord i förbigående, men rätade sig genss och gaf henom blott ett ögonkast fullt af stoltbet och köld. Vid det kort derpå inträffsde sfskedet vexlades ej heller ew ord. Märtha frågade af höflighet, om ej öfversen äfven denna ging ville göra prestgården den äran, men ban ursäktade sig med sitens korthet och slöt med att uttala de varmaste örskningar för prostinnans välgång. Måtte helsa ech lycka allt framgent följa er!... stuade han, vi förtjanar det bästa, och äfven okända vänver hysa det NHägaste intresse för ert öde!, Skulle läsaren för öfrigt vilja höra något al de artigheter som vexlades vid afskedstogandet mellan gästerna och värden, våge vi bänvisa honom till nästa stora kalas han sjelf kommer på, temmeligen visse att ban der kan få fina öroa undfägnade med en stor del af det fadda och meningslösa kram, hvilket i alla tider kommer att vankas vid dylika tilfalten och utgöra prologen till anmärkningarna. Kyrkoberdan och prostinnan suto nu, som man väl kan föreställa sig, tysta och förstämda bredvid hvarandra under bemvägen. Ingendera kände sig böjd att först bryts isen —— den ene var missnöjl, dena andra försagd — och båda närde ett beruligt lidande, utan att vija eller kunna reeddela sig. Märtba visste väl ej hvad Elfborg egentligen kusde tro eller tänka om bennes uppförande med öfver sten, men att han icke gillade henne, hade bon tydligt sett, och det glada, konstlade väsen bon sökt antaga, för att vilseleda Edwin, hvars misstankar kunde medföra stör sta faran, uvsäiktade i hennes egna ögon fullkomligt bans missnöje, hvaruti bon dessutom såg ett bevis på hans vän