Aftonbladet – 27 januari 1851, sida 2

Man hade gifvit oss en biljett till första raden.l: Publiken der såg under de sista akterna bla-l serad ut; sant är det ock, att många af pjesens qvickheter gingo förlorade i följd af herr Svenssons högljuddhet, vid hvilken det understundom slår lock för öronen. För öfrigt ut-l öres stycket på ett ganska tillfredsställande sätt. Hvar och en af de medspelande tycks vara il sitt esse; Don Ruy Gomez de Silva har kastat bort sin gyllene kedja och införlifvat sig med kapten Blums luggslitna vapenrock, Maria Mancini har metamorfoserats till småstadslejoninna och Alexei Cesarewitsch blifvit en välbeställd kontorist. På Hindre teatern gifves för närvarande ett litet stycke, behagligt erinrande om en man, som på sin tid gjorde stort uppseende här il verlden, men hvars namn på sednare tider blifvit betydligt undanträngdt med intresset för hans vetenskap, fysionomiken, denna moddårskap, som längesedan måst lemna rum för andra moddårskaper, och dessa återigen för andr2, ännu modernare. : : Komedien Lavater är i sig sjolf mindre märkvärdig. I en viss liten schweizisk kommun har man till sedlighetens befrämjande stiftat en lag om oäkta barns qvarhållande på barnhuset tills föräldrarne legitimera sig. Ett obskant ungt fruntimmer, som intresserar sig för en sådan der i staden inackorderad liten unge, utan att dock vara barnets mor, har bortfört detsamma och blir antastad som dess mörderska då hon af vissa orsaker vägrar att upptäcka hvart det tagit vägen. Fysionomisten Lavater ser strax att det unga fruntimret är rena oskulden; och då man icke på hans vittnesbörd vill sätta fången i frihet, bjelper han henne att fly och stannar sjelf som gisslan för Lcnuuov. Ian blir under bevakning förd till öfver-amtmannen — en god vär, Ull hvilken han just ämnade sig — och igenkänner i dennes dotter den vackra rymmerskanp, som hade haft så brådtom att komma hem, för att få gifta sig med en markis de Tråvel. Markisen hade nemligen äfven visat något slags deltagande för det ifrågavarande hittebarnet, som i förtroende sagdt, var frukten af en förvillelse, hvartill den unga damens numera aflidna fröken syster gjort sig skyldig; men ref. vet icke på hvad grund markisen företrädesvis ansågs egnad att bli en far för det värnlösa barnet. Alltnog, fröken v. Steinberg var för det gif termålets skull färdig att uppoffra ett verkligt tycke, som hon hyste för sin fars sekreterare. Då framkom Lavater med det djerfva påståendet att den föregifne markisen var en riddare af landsvägen, en efterlyst brottsling med namnet Mariano Mariani. I förstone skrattade man deråt, och sedan beklagade man den gode Lavaters dumma inbillning; i yttersta stunden befanns det dock att han hade rätt. Det är nu alltsammans. Men Lavaters karakter är vackert teeknad. Han är ingen narr, åt hvars fysionomistiska funderingar man kan skratta; han gör ej näsan till en spegel af menniskans moraliska lif och munnen till en spegel af det animaliska ; han igenkänner icke borgmästaren -på vinkelns grader mellan herr Lars Kinmanssons näsa och panna, och icke banditen på formen af den näsa, med hvilken herr Gustaf Kinmansson presenterar sig såsom markis de Trevel... Liksom den historiske Lavater (efter hvad denne sjelf förklarat) dömmer han mindre af lineamenternas proportioner än af en inre, hemlig känsla, en inspiration — grunder för omdömet, hvilkas ofelbarhet knappt bestrides af vår, Lavaters vetenskap annars riogaktande tid. Och så har den värdige mannen på vår scen funnit en så värdig representant. Lavaters biograf beskrifver hans umgänge såsom afett nästan oemotståndigt behag. Det ädla och trohjertade iihans sätt att vara, den milda hänförelsen och innerliga ömbeten i hans blick, yttringarna af en vänlighet och godhet, som mildrade hans öfverlägsenbet utan att dölja den:allt detta gjorde hans närvaro till en riktig högtid; och man kände sig inför honom ovilkorligen gripen af vördnad och kärlek. Det är dessa välgörande sensationer herr Torsslows uppträdande i Lavaters parti låter åskådaren erfara. Faust och Margaretha är så godt som en representation af professor Bils. Enligt ett engelskt omdöme var Goethes Mephistopheles en dumv satan; den Mephistopheles vi nu fått skåda är en löjlig fan, som narrar publiken att skratta med sina trollerier. Men hr Björkmans löje är verkligen sataniskt; man kan tacka detta löje att styckets allvarsamma mening icke gått helt och hållet förlorad för en publik, som vant sig att ha roligt åt föreställningarna på Mindre teatern, och som icke anat att man skulle gå till den kungliga för att få se en ferce.