Aftonbladet – 27 januari 1851, sida 2

MAVvA 2VURBRIILA 2 HULL IALIUALBEL al ll IUCU några ingalunda vördnadsfulla uttryck om ko nungen i Preussen. a Ko— . TEATER. I Rosenmäller Finke synes oss Kongl. teatern ha funnit en god firma att draga vexel på. Det är en tysk komedi, till hvars gedigenhet man kan sluta redan af affischen; namnen Carl Timotheus Blum, Rosamunda von Kronau, Mäblig, Licht, Hillermanv, Raffel, Sturr, Murr, Burr, låta strax ana någonting bastant. Två bröder Blum, af hvilka den ene är grosshandlare, den andre pensionerad kapten, ha af fördom mot hvarandras yrken blifvit fiender; men grosshandlarens son har icke förthy inträdt i militärståndet och kaptenens egnat sig åt handeln. Stycket framställer på ett burleskt sätt de båda unga männens bemödinden att försona gubbarna med hvarandra och med detsamma utverka sig sjelfva förlåtelse för det de vid valet af metier hvar på sitt håll följt sitt eget och icke söta pappas tycke. Man kan hasina invändningar vid den unge officerens sätt att uppgöra hedersaffårer med stackars borgare, nemligen genom att skrämma dem med värjor och pistoler, och det kan tyckas litet underligt, att den unge köpmannen formaliserar sig öfver ett par procentares beräkning af fattiga 20 procents ränta på sina penningar; men blott man icke har någon fördom emot sjelfva den genre, ifrågavarande stycke tillhör, låter det ganska godt se sig... Den vackra Rosamunda yttrar vid ett tillfälle med en blick åt femte raden: ser ni, deroppe samlar sig ett oväder; det bryter löst... Menar hon, den skälman, att ett oväder tilläfventyrs kar komma att bryta löst från trängseln deroppe der den hyperboreiska kritiken säger sig i nödfall skola veta sin plate? Jaja, hvem vet! Man hade gifvit oss en biljett till första raden Publiken der såg under de sista akterna bla serad ut; sant är det ock, att många af pje sens qvickheter gingo förlorade i följd af her: Svenssons högljuddhet, vid hvilken det under stundom slår lock för öronen. För öfrigt ut föres stycket på ett ganska tillfredsställande sätt Hvar och en af de medspelande tycks vara sitt esse; Don Ruy Gomez de Silva har kasta bort sin gyllene kedja och införlifvat sig mer kapten Blums luggslitna vapenrock, Maria Man cini har metamorfoserats till småstadslejoninn och Alexei Cesarewitsch blifvit en välbeställ kontorist.