Aftonbladet – 25 januari 1851, sida 1

EE ESR Ministrarnep, tillägger samme korrespondent, förpligtade sig å sin sida att troget under-stödja presidentens politik. Emellertid kommer väl denna omvändelse till republiken icke att bära stora frukter, och om republikens preIsident verkligen ämnar framgå på antydd bana,. så skall det i alla fall svårligen lyckas honom. Jmed sådana ministrar som Baroche och RouherIPersoner, som visat så mycken fiendtlighet mot republiken, kunna icke erhålla republikanernas förtroende och moraliska understöd.n 1 De debatter, som efter den Remusatska mwltionens antagande den 10 dennez3 e. m. föreIföllo i nationalförsamlingens afdelningar, då fråga var om utväljande af det utomordentliga femtonmanna utskottet, eller som det kallas, det parlamentariska säkerbetsutskottet (commission de surete parlamentaire), äro egnade att kasta ett intressant Jjus öfver partiernas ställning till konstitutionen och regeringen. Alla partier utan undantag, regeringens anhängare och organer inbegripne, hafva uttalat sin fasta vilja och nödvändigheten att respektera konstitutionen, som skyddade dem alla — ovedersägligen en märklig företeelse, då åtminstone fyra femtedelar af lagstiftande församlinlingen önska konstitutionens afskaffande ju förr desto heldre. Sjeltva Thiers har i följande ordalag gifvit republiken sia nya hyllning: Jag vill iogen ny revolution. Den närvarande regeringsformen måste upprätthållas och republiken bibehållas. Hvarje regering, som uppträdde mot republiken, skulle få mig till fiende. Ty republiken är den regeringsform, som miäst söndrar oss, Konstitutionen är icke fullkomlig, men den existerar. Jag ville sveta, hvem som: här i Frankrike skulle kunna påterställa den absoluta regeringen. : Sjelfva Napoleon skulle icke kunna det, om han uppaätode ur sin graf! Jag har rest till Claremont, emedan det står mig fritt att bevara minnen och böjelser; men jag har aldrig gifvit anledning till några illusioner. Herrarne. af venstra sidan kunna ju efter behag besöka Louis Blanc eller LedruRollin; intet hindrar dem derifrån. Jag vill nicke att man nekar nationalförsamlingen tillbörlig aktning. Den akt, som för ögonblicket sysselsätter nationalförsamlingen, är af omätlig vigt. Den lagstiftande församlingen kan icke tiga utan att vanhedra sig sjelf. Den har fördragit mycket; men det fiones gränser, som nicke få öfverskridas. Hr Changarniers afsättning innebär en alltför hotande fara.n Orleanister och legitimister uttalade sima åsigter med lika mycken liflighet; de ansågo nödvändigt för nationalförsamlingen att tilllgripa utomordentliga mått och steg. Republlikanerna läto likväl icke hänföra sig af de roysalistiska partiernas ifver och ville framför alllt icke höra talas om ett förslag att utnämna gceneral Chargarnier till befälhafvare för en s, Ik. parlaments-arm -af-40,000 man, som skullle uppställas till den hotade nationalförsamlingens skydd. Deremot instämde de af fullt hjerta i anfallen mot regeringen, utan att likväl förgäta pilgrimsfärderna till Wiesbaden och Claremont. Biand andra uttryckte sig general Cavaignac på följande sätt: Jag förklarar mig hafva vigtiga skäl till poplitiskt misstroende mot den hållning, som majoriteten nu synes antaga. Jag skulle önska att hvar och en framställde sina besvär, och att permanensutskottets protokoller blefvo offentliggjorda. Hvad mina besvär beträffar, så pkan jag icke annat än ogilla vissa afsättningar och utnämningar, som verkställande makten -. stillåtit sig. Jag ogillar ock dess ministrars ringa aktning för Februari-revolutionen. Jag vär förvånad öfver att se upproriska rop förblifta obestraffade, medan man bestraffar r:oppet: Lefve republiken! Jag vill icke utveckla mina besvär mot miajoriteten. Fråga är nu endast, huruvida vårra besvär mot verkställande makten äro desamma. Detta måste upplysas. Endast till detta pris kan jag lofva min medverkannx. Man har nu fullständigare underrättelser om venstra sidans sammanträde (hvarom en kort notis redan blifvit meddelad efter en telegraldepesch). Den demokratiska oppositionens representanter församlade sig den 42 dennes hos Lemardelay, till ett antal af 460 personer, af olika nyanser. . Girardin uttalade den åsigt, att man under närvarande omständigheter heldre borde umderstödja kabinettet än majoriteten; men AirLO OO