Aftonbladet – 25 januari 1851, sida 1

mm AA VW VAA I I I VÄ ÄV VV LLA roat sig med alt från början yppa en sak, hvilken aldrig varit bestämd, eller förtjent af, att allmännare omtalas, och om hvilken derför blott mina närmsta ungdomsvänner hittills haft någon aning, känner jag ej, men har lika litet skäl att lyckönska mig deröfver som att kallas improvisatör i ordets högre bemärkelse. Hela min förmåga i denna genre har inskränkt sig till några få, obetydliga försök, knappt värda att nämnas, och jag skulle således hvarken kunna gifva herrskapet ett värdigt begrepp om detta slags skaldskap eller så som jag ville vederlägga någons otro; aldraminst nu, då jag icke mår väl och bestämdt känner att jag alldeles skulle misslyckas. Kanske kunde vi dock möjligen hoppas att inspirationen komme längre fram på aftonen? inföll majoren spefullt leende, under det de andre ännu fortforo med sina böner trots kyrkoherdens bestämda vägran. Eller få höra litet musik, så der som jag talte om, utlät sig hofjunkaren, plockande på manchetterna, det vore serdeles intressant... så vidt jag inte annars missförstod prostinnans ord. Flere förenade sig nu i denna anhållan som äfven tycktes vilja aflöpa fruktlöst. Eltborg undskyllde sig med sitt illamående. Låtom oss icke längre plåga kyrkoherden, mitt herrskap! återtog majorn med tillgjordt deltagande, vi höra ju alla att han, för tillfället naturligtvis, icke kan hugna oss med något prof på dessa dråpliga talanger. Elfborgs ögon blixtrade. Utan att svara ettord fattide ban harpan och satte sig inom en fönsterfördjupning, ler han hastigt och med säkert öra rättade några fel i stäraningen. Innan sällskapet hunnit återkomma från sin nya förvåning öfver ätt se honom förtrogen med detta instrument vände han sig till majorn med en kort begäran (om att genast få något themaguppgifvet. Af mig? ... min bästa kyrkoherdel!... jag miste tiillstå att denna ära kommer alldeles oväntad. Vore det imte bättre att någon annan ... låt sel! t. ex. prostinnan . .. Alldeles inte, min herre, inföll Märtha lifligt; just i er har kyrkoherden utsett den rätte.n Jal jal ropades från alla sidor, det är sant! Det är som det bör vara! ... Nå, spela nu också den misstrogme! Säg nu också att man låter pudra sig! Jag är omstämdn, försäkrade majorn, och hoppas hädanefter blott få spela den rätttrogne; hvad pudråndet åter beträffar, så har det väl egentligen aldrig hört till mitt