Aftonbladet – 24 januari 1851, sida 1

högra löpningar, i dur och när den ena gick i 3,:de!s fo den andra al i 74:del: takt; hetr Pratte skulle knapa bafva gjort det etter. Vid ett af de mest infernaliska ton fallen bröt ändtligen som ett oväder sjelfva sången löden bestod i ett af fru Nordenflychis mest omtyckta Her. daqsäden, mea Apolio och alla Muser! hvad skulle dat sörjande turturdufvan, den trånande kompositören hafv: ssgt, om ett sådant återgifvande af deras ord och musik Konstoärinnans extas liknada fulisombgt raseri, harpar darrade och värdinnan spratt upp ur sina diömmar, hel: sällskapet s:g oroligt ut, och majorn undrade om inte stycket rätteligen var en krampdansa. När hon slatigen sjöng Når som mitt spel i aftors:under Hårmar de ömma foglars bröst, Och väcker upp från nårmsta luniler Ecbhos röst, pFinner jag i de menlösa under Ro och trösta bedyrade alknifvens att ban iute för allt i verllen ville sköta ech)s syssla när kanslisådinnan slog sig få foglalåt, och beklagade att han inte sjeli kunde sjunga, emedan han eljest skulle svara med Dalins bekanta vers: Det sögs i bimlen är musik, Stm gör de sällas fröjd otalig, ,Men är den des:a tover lik, Så tror jag ktappt jag vill bli salig. Emellertid gjorde ban den djupaste bugning när kansirådinoan slutat, och försäkrade att sbennes sång gaf honom ett så lifligt begrepp om sirenernas, att han nästan varit färdig att önska sig samma skyddsmedel mot förirollningen som Ulysses en gång anbefallte sina följesla5are.n Å Såg nu, mitt herrskap! anmärkte den talangfulla danen skrattande, sedan hon nådigt uppburit allas ticksäselser, nom inte sjelfve majorn kan vara artig? Minsano nar jeg icke gjort er orätt som alltid trott att ni endast unde tinka på sottiser.n Min nådigastel genmile majorn och lade handen på itt bröst, jag tänker ju nu också blott på er.n Äfven denna tvetydiga artighet upptogs med välbehag