Aftonbladet – 23 januari 1851, sida 1

—— A — ÅK X X 2 X 2 72e 2 AK sig emot Österrikes handelsförbund och för Preussiska Tullföreningens upprätthållande. Hr von der Heidt bar i följd häraf ingifvit sin afskedsansökning, och sannolikt få vi inom några dagar en ny handelsminister. Bjjern, Wärtemberg, och möjligen äfven Sachsen komma i alla fall att utgå ur Tullföreningen; hvilket år rätt beklagligt; men äfven till detta pris år Tullföreningens upprättbållelse icke för dyrköpt. I vederlag derför kan Preussen, om det återgår till ett mera frisinnadt hande:ssystem, förstärka sig med Nordsjöstaterna2; och ssnirt nog komma Bäjern och Wärtemberg, men snarast Sachsen, att tungt erfara hvad de vwnnit på föreningen med Öiterrike. Denna tvist i bandelspolitiken återverkar naturligtvis på konferenserna i Dresden. Furst Schwarzenberg vistas der ännu, och har, vid P;eussens vägran att låta en österrikisk re:ervkår rycka in i Braunschweig och Oldenburg, samt att öfvergifva Tullföreningen, åter närmat sig mellanstaterna, gjort dem nya medgifvanden,enligt hvilka de, vid stridigheter mellan Österrikez och Preussens verkställighetsmakt, skulle komma att bilda ett slags skiljenämnd, samt i allmänhet intagit en ställning, som röjer ett spändt förbållande. Oaktadt konferenserna hållas inom dubbla stängda dörrar och med yttersta försigtighet mot allt utspridande af hvad dervid förehafves: och yttras, vet man likväl att djup förstämning och allmän vantrefnad berrskar bland de rådplägande. Det är ett karaktersdrag för vår samtide — yttrade nyligen 1848 års ministerpresident i vår Första Kammare — att lögnen åsidosatt all blygsel. Men det är äfven så karakteristiskt att icke blott folken, utan äfven diplomaterna, nu sakna förmåga att grunda någonting varaktigtr. Hr von Manteuffel återkom i går från Dresden, i dåligt lynne. Det säges att man der redan kommit så vida, att preussiska fullmäktigen, grefve Alvensleben, ville aflägsna sig, emedan han ingensädes kunde få en utgångspunkt för underbandlingarne, och de nya samspråken med furst Schwarzenberg ej heller ledt till något resultat. Tro likväl ej dewföre att systemet har förändrat sig! Om en sak iro Österrikes, Preussens, Båjerns, Wirtembergs och samtliga tyska staternas maktägare fullkomligt ense, nämligen om konstitutionalismens tillbakaskjutande så vidt, att den icke kan störa styrelsen med Guds nåde i sin gamla framfård. Tvisten i Dresden, och hela skiljaktigheten der, gäller blott en rangfråga: hvilken spira, som offentligen skall taga högra sidan, eller — som våra Berlinare uttrycka det — hvem som skall vara tzarens förste underknes i Tyskland. Från Kiel berättas att ståthållarskapet underkastat sig; blott Rendsborg och Fredriksort vill det icke låta besättas af österrikiskå troppar. Här är man särdeles belåten med ståtnållarskapets eftergifvenhet, af det skälet, att Osterrike derigenom saknar förevändning till ockupationskårens förstärkande. Sinnesstämningen i Berlin och i hela Tyskland är djupt nedslagen. Man känner nationens skam och dess moraliska förslappning, utan allt hopp på någon förbättring. Man söker trösta hvarandra dermed att det icke står bättre till i många andra länder, och att just i det allmänna förtrycket hos de nationer, som i grund af tidens idter yrka på sin rätt, ligger den säkraste utsigten till någon oväntad tilldragelse, hvilken skall blifva den Messias, som bjelper allt. Berlin hvimlar af soldater; dagligen ankomma värfvade regementen, som inrycka i sina ståndqverter, eller landtvärnsregementen, som innu äro oupplösta, eller som tillhöra den vid Elben förlagda armeer. Den 18:e kommer en kröningsoch ordensest att firas på slottet, hvarefter konungen, ör första gången sedan 1848, åter ärnar att på någon tid qvarstadna i hufvudstaden. I öfrigt är här både festlöst och stilla. Den owvissa framtiden och den allmänna missbelåtenheten föranleda hvar och en till varsamhet mot andra utgifter än de alldeles oundvikliga; och bedröfligare jul och nyår hafva på lång tid icke öfverlefvats här, likasom i hela Tyskland. — . Paris den 9 Januari 1851. Med äfventyr att falla in i trivialiteter kan jag denna gång icke afhålla mig från några betraktelser i anledning af det nyss passerade årsskiftet, högtidligare och märkvärdigare än dess föregångare, då icke blott ett år utan stt halfc århundrade -med detsamma gått till inda. Hvilka förfärliga scener af strider, mölor, intriger, passioner, blodsutgjutelser, härjningar och våldsamheter hafva icke under deta halfva sekel blifvit uppförda på den stora verlds-theatern? Kronor hafva fallit, spiror rr 7, lilla söta prostinnar, hviskade den värliga,