Aftonbladet – 22 januari 1851, sida 1

————— — —— NN 1 kaste, som kamrarne kunde göras. Väl hade Ibegge kamrarnes konstitutione!la marti fat beslutat att åstadkomma en formlig brytning och låta med bibebållen heder hemförlofva sig. Det ville fortsätta adressdebatten, och antingen genom ett bådskap till konungen eller en motiverad dagordning framlägga ett misstroendevotum emot nuvarande styrelse och systemet af den 2 November. Att likväl br von Manteuffel dermed skulle falla trodde naturligtvis ingen menniska. Om ock begge kamrarnes majoritet hade blifvit ense härom, så skulle kabinettet ändå icke blifvit upplöst; ty den parlamentariska mo3joriteten sakaar betydelse utan moralisk kraft hos det folk, som står bakom den. Vi åter äro så tillbaka!rängida i det konstitutioneila lifvets barnkammare och samhiället sväfvar så hos oss på kontrarevolutionens bajonettspets:r, alt äfven en majoritet för det konstitutionella partiets åsigt icke skulle hafva ledt till annat än upplösning af kamrarne, i stället för af ministeren, och till mya oktrojeringar. I Första Kammaren befinner ssig dessutom det konstitu!ionella partiet i den mest afgjorda minoritet, och i den Andra — der 212 junkrar och betitlade sitta, som äro söndrade i fraktioner och skulle förskräckas öfver sig sjelfva om de en vacker dag befunne sig bland opposilionen — i deuna kan ministeren omöjligen befara något allvarsamt hinder för sina planer. Det egentligen konstitutionella partiet, med friherre von Vincke och hr von Beckerath i spetsen, räkvar högst 80 ledamöter, utgörande venstern. Till dessa komma vidare den lätthandterliga venstra centern, af 100 medlemmar, till största delen embetsmän, fabrikamter, handtverkare, ultramontana katholiker från Rhenprovinsen och Westfalen, samt Poxlackar ifrån provinsen Posen — alla med skildda lokaloch kass-intressen. Högra centern, umder ledning af förre ministern för inrikes äreenderna och polisen, hr von Bodelschwing, räknaar äfven 100 mediemmer. Dessa tre annars så fögga endrägtiga voterings-lag hade likväl förenat sijig den 3 December, till Manteuffelska ministerems störtande, till ominte!görande af stipulationerma i Olmätz och till ingående på ett krig om :så erfordrades — ett krig, om hvars olyckligsa utgång jag förut erinrat — emedan det blott lkunde föras med framgång i det fallet, att Preussen åter ställde sig på revolutionär grund, planterade den trefärgade fanan, åtoge sig folkens sak och lät revolutionen icke blott sprida sig kring Tyskland, utan äfven till Polen, Ungern och Italien. Men en sådan strid var omöjlig, och under närvarande förhållanden skulle den varit fullkomligt varsipnig. Det krig åter, som de konstitutionel!e ville börja till Unionens skydd, samt Hessens och mot Danmark, skulle möjligen, på sätt Wienerpressen förespådde, hafva slutat med ett motstycke till nederlaget vid Novara. Stridslystnad fanns nog, och för Osterrike och Ryssland skulle en segerfest kuunat firas i Berlin; mena man tillstod allmänt hos oss, att vi ej hafva en enda general med erkänd talang: icke en enda, af hvilken man kunde vänta den erforderliga ledningen af så ofantliga härmassor, som vi sammandrogo — om 200000 man och mer. Inom en revolutionsarm skulle hänförelsen kumet ersätta denna brist, eller rättare framkalla den nödige härföraren, och vid första fältslag kulle yngre talanger kunnat göra sig gällande Men någonting sådant kunde ej här komma i fråga. Det vissa hade varit de från ett kig oskiljaktiga lidanden, som miste i sista insansen träffa folket sjelf. Vid ett nederlag skule dessutom Preussen nu biifvit på nåd och onid öfverlemnadt åt Ryssland och Österrike; vid en seger skulle sabelväldet der nått sin yttersta höjd. Också har demokratien icke instämt i krigsropet, och de skenkonsti utionella åtminstone icke förstärkt det. Att för de sistnämnde yrka på krig, för Unionens skull, hade warit i högsta grad inkonseqvent, då de ännu den 3 December hade den dirskapen att kallia Marsrevolutionen vanfrejdande och skryta attt det blott var med deras bistånd, som rezerimgen kufvat iemokratien, med hvilken de framdele: ville hafva lika litet att skaffa som förut. Ty detta partis enfald är i alla länder sig lik. Salongernas liberalism — eller — som hr von der Pfordten i Munchen kallar dess bekännare — de liberala i glacghandskar — förmå icke vårda något folks angelägenheter, sina egna knappast undantagna. De kunna göra opposition och föran!eda revolutzron, men likasom andra aristokratier hafva de sina klassintressen: de äro först och främst advokater, kapitalister, fabrikanter, 0. 5. v.; men medborgare blott i andra rummet; och för kabinetterna äro dle i sjelfva verket ej mindre förhatliga än de sanna demokraterna. AA a aan rr rr an Rn KS förvirra henna?a tänkta han hlatt: nackulla dat