Aftonbladet – 22 januari 1851, sida 1

som så kan förvirra henne? tänkte han blott; skulle det vara möjligt att hon så hastigt mottagit något främmande ntryck!.... Han steg upp och lemnmade rummet, orolig öfver Antoinette, missnöjd med Märtha, förtretad på sig sjelf, stt kanske utan fog bysa dylika känslor... Den balft förtviflade prostinnan ville af blygsel sjunka ill jorden. Min Gud! bvad skall han tro och tänkal...n utbrast bon sedan han gått, att jag blifvit vansinnigt beagen i en vild främmande menniska, som kom hit blott ill min olycka och plåga... jag känner ej mer igen mig sjelf... så svag, så eländig, så förnedrad håde i egna och endras ögon!... O, hvad skall jag göra?... Den arma qvinnsn lutade sig mot soffkuddarne och grät... hältigt och bittert... Emedlertid fick Ellborg alltjemt förgäfves vänta på bret från sin fästmö, som eljest plägade skrifva hvar postdag, och han visste ej till sluts hvad han borde tro; ändteligen kom det efteriävgt:de, men befanns inmehålla blott några ord... Fru Wiilmer hade sjuknat, och detta antyddes både som orsak till innehållets korthet och den förra tystnaden. Antoinette kunde ej säga när hon fick skrifva härnäst, cch slöt utan att bifoga den vanliga bönen om ett snart och långt svarn. Etborg intogs af en underligt smärtsam iänsla, men skref dock genast tillbaka ett bref i så öm, hgn och ädel on, att det troligen hade rört den unga flikans bjerta och öfveriygat henne om renheten i den karakter hon misskände och förolämpade, om det någonsin hade kommit fram;... men äfven posten kan stundom vara en trolös budbärare, och ödet leker ännu oftare med menniskan. Antoinette erhöll det aldrig. Åter väntade ban, oroligt och fruktlöst. Tvertigenom hans tystnad och skenbara köld såg Märtha hvad som föregick i hans inre och led, äfven hon, deraf, ehuru ingendera nu var uppriktig. Missförstånd och förstämning syntes denna gång icke kunna upphöra; det fordrades ej mindre än en total ormstörtning af hela det nuvarande förhållandet, innan förtrollningen kunde lösas. (Forts. följer.)