Aftonbladet – 21 januari 1851, sida 2

SARS en Ses AE RASA Jag är ganska glad att kunna försäkra er om motsaten, ifall det skulle göra er minsta tillfredsställelse, svaade Märtha godmodigt leende; ni har väl icke glömt jårt gamla svenska ordspråk, att litet brutet är snart föråtet ?n Ah, min fru, ni kan säkert förlåta ganska mycket, och usenfaldt lyckligare ni, än de som behöfva ert undsende.n Märtha visste ej huru hon skulle svara på en dylik rtighet; men öfversten var också genast till hands med tu annat ämne, hvari han snart så fördjupade sig, som ade han alldeles glömt det föregående, och nästan narade prostinnan att göra detsamma. När hon sednare på vällen skiljts vid sitt främmande, återkom dock den del f samtalet, vi nyss beskrifvit, så mycket lifligare för henes minne, och hon rodnade åter vid tanken på den sällamma fruktan och förlägenhet, hans blickar och ord hade ngifvit henne. Att han dolde någon serskild mening unler dem trodde hon bestämdt, utan att våga gissa sig till ;rsaken eller ens veta hvarpå hon egentligen stödde sin örmodan; men denna bibeböll sig mot hennes vilja och rots hennes försök att öfvertyga sig, det hela faran kanke blott bestått i hennes egen inbillning, och att Edwin ika litet som någon annan, eller snarare ännu mindre kulle kunna ana hennes olyckliga hemlighet. Huru det i sjelfva verket förhöll sig kunne vi säkras! nhemta genom att göra ett litet enskildt besök hos öfrersten. . Han bebodde, som vi redan vete, Ellborgs rum, der van tankfull vandrade fram och åter, medan svarte Platon ade hans nattkläder och toilettsaker i ordning. Mitt skriftyg! befallde öfversten när det andra var slutadt; så, nu får du gål I sal, om massa befaller, svarade negern bugande. Olfversten nickade och blef omsider allena. ; Än en stund fortsatte han vandringen, då och då-katande en biick på de omgifvande föremålen. Allt utvisade ett ordningsälskande sinne och en viss smak hos den frånvarande: egaren. Inga dammiga pappersluntor, inga ;smutsade och illa medfarna böcker, inga dåliga eller vårdsösade saker betäckte bokhyllor, arbetsbord och möbler — lt såg fint, omsorgsfullt behandladt, till och med prydigt ut. Man hade kunnat tro att ingenting var särdeles mycket anlitadt och begagnadt, men öppnade man till xempel en bok, bvaraf det ej fanns någon enda utan värde, sågs tillräekligt på tecknen i bräddarne att den cke blott var flyktigt genomögnad och talrika uppsatser,