Aftonbladet – 18 januari 1851, sida 3

seende på sin dotter, hvars tid i stället skulle delas mel: lan allvarliga kunskapers inhemtande och små husliga sys selsättningar. Farföräldrarne knotade väl något och yr kade på att få återtaga sin älskling, men min faster af böjde det saktmodigt oeh bestämdt. Jag deremot gillade mycket hennes anordningar och tror att Antoinette e kunnat anförtros i bättre hånder än denna fru Willmers Skulle något kunna invändas, vore det kanske, att hon är litet för sträf att ingifva sin unga slägtinge barnslig ömhet och förtroende; men måhända är äfven detta nyttigt, för att lära Antoinette ligga ett helsosamt band på sina egna känslor, hvilka stundom äro alltför benägna att falla in i öfverdrifter. Jag dröjde blott tills de första sorgliga bestyren voro undangjorda och jag hunnit öfvertaga mitt förmyndarkall, emedan jag kände ett verkligt behof, att efter alla dessa besynnerliga tilldragelser i lugn och stillhet få göra mig förtrogen med mina så oförmodadt förändrade förhållanden, men lofvade deremot att inom kort återkomma. Af alla Antoirettes slägtingar hade jag bemötts med utmärkt aktning och välvilja Afskedet från min unga kusin var upprörande; jag hade med henne delat den bittraste förlust; vi hade gemensamt emottagit vår älskade moders sista suck och välsignelse och hemburit henne löften af den heligaste betydelse — vår saknad var lika uppriktig, lika djup — hvilka talrika skäl att känna oss närmare beslägtade och försvåra vår skillsmessa!... Huru Antoinette sedan burit både den och sin sorg, är mig obekant; men jag torde inom kort erhålla hennes första bref. När jag sedermera återvänder för att öfvervara bouppteckningen och vidtaga några nödiga åtgärder som förmyndare, skall det blifva mig lättare, både att gifva akt på hennes karakter och reda halten af vårt förhållande, hvilket var mig omöjligt under inflytelsen af de första utomordentliga tilldragelserna.