Aftonbladet – 18 januari 1851, sida 3

till en viss del kunna llvgna mina farhågor för de konstgrepp och försåt, hvaraf f bon skall finna sig omgifven; men det gifves, ty värr, äfvven hycklad ärlighet bland menniskor, och mången öfvvad i konsten att genomskåda och snärja en ung flicka, hwr skulle hon ännu kunna värja sig derför? Du måste upplysa henns derom, och dig tror hon, på mina ord, som det evangelium du predikar; det bör icke i något fall blifva d:g svårt att jemna de missförbållanden i hennes karakter, som jag dels kanske förbisett, dels icke hunnit rätta. Var bhuld och mån om min späda blomma, jag hoppas hon en dag skall belöna din omsorg!...s Antoinette kom in. Min faster fattade våra händer, förenade och tryckte dem. ,Ske alliså!s bviskade hon sakta, om det lblott öfverensstämmer med Herrans viljals Vi knäböjde och unndfingo hennes välsignelse... Efter denna stund taltee bon nästan intet mer och två dagar sednare hade honn upphört att lefva!... Antoinettes sorg var lika vå!dsam ssom djup. Hon kunde ej förmås att lemna sin mors rrum och ville ej de första dagarna smaka hvarken sömn etller föda. Vi lä o benne vara, ty jag tror att hvarje häftig sinnesrörelse eller passion lägger sig förr i brist på motstånd, och om en vecka var hon verkligen redan lugnare... Hennes fars äldste bror hade året förut dött och efterlemnat en enka i mindre goda förmögenhetsvilkor, som nyligen återflyttat till sin födelsestad —g från Wermland, der bon förut varit bosatt och egde flera gifta barn. Det var ett klokt och allvarsamt fruntimmer, samt den af sin mans slägtingar, som min faster alitid gifvit företrädet. På hennes enträgna bömer bade hon nu också lofvat flytta till Antoinette och vara henne i moders ställe till andra förhållanden kunde inträda. Hennes enkostånd med flere omständigheter barättigade henne att lefva mer indraget än de öfriga, och detta var just min fasters önskan i al