Aftonbladet – 18 januari 1851, sida 3

si kunnat frambringa.v Den åra, som hårigenom -Itillägges svenska namnet, vilja vi på intet sätt bestrida, helst hr A. säkerligen är en i theo logien och dermed sammanhängande homileti ska litteraturen i alla länder så bevandrad lärd, att ingen bättre kunnat bedöma förhållandet. Sverige är således framför allt predikandets -Iland. Nohrborgs, Pettersons, Schartaus, HagI bergs, Franzens, Wallins o. s. m. a:s allmänt 2 omtyckta och begagnade predikosamlingar eller -Postillor gifva härpå intyg. Visserligen tro vi, 4tjatt Englands, Frankrikes och isynnerhet Tysklands homiletiska bibliothek måbända både til alrikedom på författare och till inre värde ej nl skulle vilja lemna företrädet åt Sverige; i händelse, nemligen, deras egna theologer finge afg göra frågan. Emellertid kunna särskilda orsaker hafva gjort de svenska presterna till före1trädesvis predikanter, mer än till theoretiska Itheologer. Skälet ligger naturligen i svenska r kyrkans egenskap att vara en statsky:ka af svu-Jren likstämmighet — en gång för alla, om det läte sig göral — med den tyska lutberdomen. IDetta har väl icke alldeles utestängt möjligheten för svenskar, att äfven skrifva theologi; aj men sådant har på goda grunder måst före,) komma de flesta biand dem, om ej vanskligt a loch farligt, dock fullkomligen onödigt, enär det Iskulle inskränka sig till stt vara en repetition Jaf det tyska systemet allenast, eller i annat I fall, om det sträckte sig derutöfver, utgöra nå:Jgonting förkastligt, ja fördömligt. Med undantag af några torra kompendier eller katechetiIska sammandrag af de anbefallda sattserna, hafva således svenskar — väl vetande, att de ras kyrka efter regeln ingenting annat fioge vara än ett bibang till den på sin tid i Tyskland statuerade lutherska evangelismen — afhållit sig från all egentlig tbeologi, och i stället, med det svensken egna praktiska sinnet, Islagit sig på de en gåog för atla gilna sattsernas utbredande, det vill säga, prediksande. Detta lär det allmänna förbållandet, och har begripligen måst vara så. Att äfven här i landet några exceptionella skriftställare kunnat finnas, Isom icke fruktat att tänka och skrifva något löfver theologien i och för sig, isynnerhet om Ide ansett en vidare reformation nödig, är väl i klart; men deras antal kan snart räknas. Il andra länder, der i och med religionsfriheten ! både finnes ett lifligare intresse för de theolo-:! giska tänkesätten, och tiilika en större möj!igIhet för flera och nya sådana att uppkomma, Ibelysa frågorna och inlåta sig i strid med del öfriga till gemensamt vinnande af ett högre ljus i alla dessa saker, miste ock af den grunden i gifvas en större rikedom på egentige theologer och på th2ologiska författare, som åtminstone förtjena detta namn. I Sverige, der theologiens progression förnekas, ligger deremot det i öppnaste och mest planerade fält för utbredan-, det och utvecklandet af det evigt ett-och-, S e F Å l samma, som antagits. Om detta ett och-samma tillika utgör det högsta, bästa, eller till och med exklusivt enda rätta i saken; så är ingenting att säga härom. Detta är också just hvad våra theologer påstå; och då är det äfven klart, att ingenting vidare kan återstå än att predika, och predika om igen delta evigt samma. Tillika måste det då ock vara gifvet, att den egentliga talangen härvid alltmer skall utgå på föredragets upparbetande till allt högre förträfflighet, i samma mån som sjelfva tankarne allt mer stereotyperas och snart blifva rena skeletter. Men har följaktligen i fråga om predikosamlingar nästan aldrig att tala om annat än det rhetoriska eller parsenetiska värdet; så fori icke här och der några predikningar skulle framsticka, som häntyda på en mer eller mizdre obetydiig afvikelse från kyrkonormen, ech som på denna grund då tad: las (inverse: berömmas) för läseri, hvarmed menas ett slags kätteri, bestående i för stor renlärighet. När det af anförda skäl är klart hvarföre Sveriges prester hufvudsakligen utmärka sig som predikanter, enligt hr A:s riktiga anmä:kning, så kan det likväl bland det stera antal talanger fäderneslsandet i denna väg eger, alltid uppkomma frågan om högre och lägre, bättre och sämre. Hr A. gifver med skäl d:r Thomander ett högt rum. Han säger: stora naturliga gålvor och ett för Guds rikes sak öfvadt sinne kunna ej annat än höja dessa (d:r Th:s) predikningar till i rang nära intill de främsta nvår kyrka i skrift förvarar. Ilan yttrar vi-u dare: N De hvila på grunden af vår kyrkas bekännelse, u och skildra de strider och fröjder, som tillhöra tros-d lifvet i Christo, detta sf Guds ord i den heliga skrift tr närda troslif, i hvilket barnet genom döpelsen inym s pas (1, 134), hvilket omfattar konom, som i det nya förbundets måltid är sjelf tillstädes med sin le-g kamtn och sitt blod (1, 394); det friska troslif, somloc icke inskränker sig till av blott bevisa sin tro med jt sina skröpligheter, af idel forhåga för den sjelfrät-jfi färdigheten att bevisa sin tro med sina gernicgars (1, 226). Att förf. mindre än det kristliga lifvetsb trosförfarenhet gör ti!l föremål för sina betraktelserik detta lifs grund i den treenige Gudens väserde ochlg egenskaper, har hen gemensamt med den mryare ti-!b dens vanliga betraktelsesätt. H Hr A. gör visserligen sedan några anomärk-fö ningar, till följe hvaraf han sätter hr Th:sl predikningar under t. ex. Nohrborgs och Scharfå taus; och det synnerligen på grund afen viss obestämdhet, i hvilken förf:s sätt att uttrycka sig stundom båller kyrkans vigtigaste bekän-lq nelseläror.. Men hr A. slutar sina lätta och lg: välmenande animadversioner med den vackra lc tanken, att det just varit författarens s!ora gåf-ID vor, som berättigat rec. till stora anspråk. — 5 För vår del skulle vi vilja tillägga, att så in-8 tagande, hufvudsakligen till följe af den omisskänliga värmen för Guds sak, d:r Th:s predik-l:e ningar äro att läsa, kan dock hvar och en, som lr, hört sjelfva hans lefvande och snillrika munt liga föredrag af dem, bevittna det ännu högrelhs intresse de i denna än mera vitala form väckt sY och underhållit; hvarföre läsningen af dem synnerligen fängslar såsom ett älskvärdt minne från likartadt, som man hört och inhemtat från Ia sjelfva predikstolen, och från en af de i inspirativ!E mening mest begåfvade talare och företrädes-lar ÖS CM j-— -OA SR -— me MM — MM -— MN sj kh AA mm OA a 2A