Aftonbladet – 18 januari 1851, sida 3

Elfborg slutade, men väntade förgäfves att få höra nå got ord från Märtha, som blott fortfor att arbeta tyst oct ifrigt. Han steg upp, synbart otålig, men satte sig stran igen. Hur får jog tyda denna tystnad, sade han sutli gen, den miste innebära något ogillande, men jag ville gerna veta i hvad fall. Tycker ni att jag låtit bjerta och känsla råda på pligtens bekostnad? Eller, vore det möjligt att prostinnan kunde misskänna mina bevekelsegrunder, att tro att utsigten till den rika arftagarskans hand mutat mitt omdöme, och i hast försonat mig med eller utplånat hennes fordna fel i mina ögon?a En fin, knappt märkbar rodnad skönjdes för ett ögonblick på Märthas ansigte. Blygdes hon vid minnet af någon misstanke som verkligen hållit på att uppstå i hennes själ, när Elfborg meddelade henne första underrättelsen om sin förlofning, eller var det någon annan känsla som satte hennes blod i hastigare svallning?... Vi veta det ej, men den klara blick hvarmed hon mötte Eifborgs förrådde åtminstone hvarken smärta ell:r förlägenhet när hon åter såg upp. Ni borde vara öfvertygad att jag ej kan misstänka er för något dylikt, svarade hon, och jag vet icke hvarför ni skall tega min tystnad för ett ogillande; låt den heldre få gälla för hvad den är, en tvekan att kunna rätt uttrycka hvad jag wilie. Men, således finner ni ju ändå mitt handiingssätt... Ni kar gjort allt hvad ni bordt och kunnats, aibröt bon, och jag vill derför hoppas att utgången äfven blir lycklig.n Gifve Gud! Men det förefaller mig stundom som ett slogs lek eller dagtingan, ovärdig en så allvarlig sak, att knyta en förlofning på behaglig tid eller blott tills man sett om den anstår en eller icke. Tack för detta ytirande, sade Märtha med värma, njag var endast rädd att ni icke skulle finna det så! För