Aftonbladet – 18 januari 1851, sida 2

VV varma, redliga och trofasta tillgi!venhet. xsNej, Sigismund, nej; jag skall ej heller göra dets, sade hon, och lindade barnsligt sina armar om min hals, fast sorgen nu förvirrar mitt sinne. Jag vill tro att du skall älska mig som mamma gör och du får se, om ej mitt hjerta kan vara ömt och tacksamt;... men du blir ju icke heller qvar; du får ju icke heller stanna, och sig, hvem har jag då? Gud! svarade jag, minnet af din mor ech tanken på din vän,som, ehuru aflägsen, skall följa dig med ouppbörligt deltagande och ömhet. Viskola skrifva långt och ofta, du skal säga mig allt, låta mig läsa i din själ och du skall aldrig behöfva sakna svar på någon tanke, någon fråga. Jag skall äfven besöka dig så ofta jag kan. Tro mig! du skall så litet som möjligt känna dig öfvergifven eller i saknad af den kärlek ditt bjerta begär och behöfver! O, ja! jag tror dig, utbrast hon, soch hvad jag håller af dig cerför, håller af dig för allt hvad jag bört af memma! Jag vet väl icke hvad aunan kärlek än den barnsliga vill säga; men det vet jag, att näst mamma är mig från denna stund ingen kärare än du, det känner jag tydligt. Trösta mig, led mig, stöd mig, när hon går bort. Ack Sigismund, om du bara finge bli qvar bos din stackars, stackars syster, som tusen gånger ångrat hur illa hon förr bemötte dig; förlåt mig, älskade broder, förlåt!... och lär mig att kunna uthärda min smärta!... Jag försökte att lugna den upprörda flickans bäftighet, som tillika hindrade allt vidare tal om vårt närvarande förhållande. Ett bud kallade henne äfven snart till modern, och jag återsåg ingendera förrän dagen derpå. Min faster talade då med ugn och undergifvenhet om sin annalkande bortgång, tackade mig med både blicar och ord för den hugnad jag beredt hennes sista stunler och sade att jag äfven tillskyndat Antoinette all den röst som var tänkbar, samt att hennes unga hjerta redan omfattade mig med litlig tillgifvenbet. Ack, jag är vissn, yttrade min faster, att du skall blifva enda föremålet för nennes kärlek, om du blott alltid bibehåller hennes fulla örtroende. Derpå beror så oändligt mycket. Jag bör säga lig, alt en misstärksamhet, som jag var långt ifrån att ill någon ytterlighet vilja framkalla, börjat slå rot i heu188 själ, emedan jag troligen ej gick nog försigtigt till öga, när jag ville öppna hennes ögon. Kanske borde detta