Aftonbladet – 17 januari 1851, sida 3

invan de politiska reformerne hunnit förera och försona sinnena. Hvad sjölagen åter beträffar, synas dess stadganden kunna anreses stå terligen utom partistriderna; och det är således besynnerligt, aw rezeringen tillbakahåller denna icke ovigtiga angelägenhets afgörande. RÄTTEGÅNGSocH POLISSAKER. Af de genom gårdagens kompletteringsval utsedde aya jurymän i tryckfrihetsmålet mellan kommissioaären Ludvig Jacobsson och skrädderiarbetaren Johan Nygren hade presidenten Akerman och under ståthållaren Ungberg, utsedde af svaranden, samt uppbördskommissarien Sandal, utsedd af rätten, afsagt sig uppdraget. Vid i dag anstäldt nytt val utsågos, af svaranden: snörmakaren Bergqvist, grosshandlanden Nelsson (utesluten af käranden) och skomakaremästaren Lindman; af domstolen: stadskassören Montelius (utesluten af käranden), notarien i ångstyrelsen, Brink, och bofrätts v. notarien Landgren (utesluten af svaranden). Parterna ålades att, vid förut stadgadt vite af 10 rdr bko, i morgon in ställa sig för anställande af nytt val, i händelse någon af de nu utsedde hade förfall. Hr Jacobsson började ett anförande derom, hurusom svarandens biträde, hr Lorentz, i går skulle i rättens förmak i vittnens närvaro yttrat, att han tänkte för målets utdrägt ezdast välja sådana jurymän, som skulle afsöga sig, men som detta af dom stolen icke ansågs höra till målet, fick hr Jacobsson icke fortfara. Hr Lorentz hemställde till domstolen, om den af Jacobsson till juryman i går utsedde boktryckaren Isac Marcus kunde, såsom tillhörande mosaiska trosoekännelsen, anses ojäfvig att mottaga uppdraget, hvilken jäfsanmärkning Lorentz ansåg sig berättigad au framställa, då han i går endast förklarat sig för särvarande icke kafva något jäf att anföra. Häröfver resolverade rätten. att som domstolen redan förut förklarat hr Marcus ojäfvig, något utlåtande icke erfordrades öfver hr Lorentz nu gjorde anmärkning. — Pårådstufvurättens 5:teafdelning förevar i gåt ett från poliskammaren remitteradt mål emellan poliskommissarien Kindbom och poliskonstspeln Haglund, å ens sidan, samt bagaregasällen Lidberg å den andra, angående ett uppträde, som i November månad ägt rum mellan oarterna under mapntalsskrifaingen i ett hus vid Roslagstullgatan. Kindbom och Haglund berättade, att sedan de utvisat en annan karl, som jemte Lid nerg varit inne i det vill mantalsskrifaingens förättande anvisade rummet, hade Lidberg med en krafsig ed bedyrat, att de icke så lätt skulle köra ut bonom, hvarjemte han kallat Kindbom slyngels. Ehuru han kastat sig omkull i en soffa och värit mycket vildsint, hade de likväl slutligen lyckats föra ut honom ur rummet. Lidberg, som nekade till att på något sätt hafva förgått sig mo: Kindbom och Haglund, uppgaf deremot, att Kindbom och Haglund vid tillfället förfördelat . honom med skuffningar och oqvädinsord, såsom fåhund, rackare, och ehuru Lidberg, enligt hyreskontrakt, varit den som bebott rummet och således ansett sig berättigad vara inne i sin egen bostad, hade Kindbom och Haglund kört ut henom med sådan våldsamhet, att roeken gått sönder. K. och H. nekade sig bafva föröfvat något annat våld mot L., än att de ledt ut honom, och hade hans rock gått sönder till följe af hans oregerliga uppförande. Målet uppsköts för vittnens afhörande. — TInfsr rådstufvurättens 6:te afdelning företogs i går till ny handläggning det från poliskammaren remitterade målet emellan pigan Gröndal och kopparslagaren Malm, tilltalad för det han öfverfallit och slegit Gröndal samt hällt öfver henne svafvelsyra hvarigenom hennes kläder skadats och svåra sår uppkommit. Gröndal! uppvisade stadsläkaren doktor Blacs attest, som innehöll, att Gröndal på ryggen hade dels blånader, dels brandsår, som uppkommit genom pågjuten koncentrerad svafvelsyra. Malm, som varit ålagd att i dag förete protokollerne i ett annat mellan parterna anhängigt och afgjordt mål för att visa, om det nu ifrågavarande målet blifvit, på sätt Malm uppgifvit, förlikt, tillkännagaf, att han icke ännu kunnat få lösa nämnde protokoller, och inlemnade endast utslaget; men som detta icke innehöll ett ord om någon förlikning, uppsköts målet till den 30 dennes, då Malm egde förete de af honom åberopade protokoller. — Förliden tisdag fortsattes inför rådstufvurättens 4:de afdelning bandläggningen af målet mellan kronometerfabrikören Söderberg och urmakaregesällen Kebl, angifven för det han skulle från Söderberg bafva tillgripit diverse instrumenter och effekter. För att höras såsom vittnen, åberopades af hr Söderberg gesällen Reuterdahl, urmakaren Virgin och ärliogen Olsson, samt af Kabl: mekaniske jernarbetaren Hultgren. Söderberg, som vid förra rättegångstillfället jäfvat Hultgren på de: grund, att ban lagsökt honom hos öfverståthållareembeteis kansli, medgaf nu, att ban afglömt att inställa sig, då nämnde lagsökningsmål skulle förekomma, men yrkade ändå, att Hultgren skulle anses jifvig, enär det ieke kunde styrkas, att målet genom Söderbargs uteblifvande förfallit, hvilken jäfsanmärkning af domstolen ogillades. Hvad som enligt ofvanbemälde vittaens afgifne berättelser låg Kahl till last, ehuru egentligen icke hörande till målet, var att Kabl rätt ofta stundtals verkställt arbete för egen räkning å den tid han bordt arbeta åt Söderberg, bvarjemte Reuterdahl och Virgin intygade, att Kahl visat Söderberg sturskhet, hvilket likväl af Virgin förklarades så, att sturskheten mera legat i tonen hvarmed han svarat, än i sjelfva orden, tilläggande vittnet på fråga, att Kabl ägde en ovanlig skicklighet i yrket. Hultgren åter intygade, att Kahl icke visat sig stursk, men att Söderberg en morgon kl. före 7 utan all anledning öfverfallit bonom medan ban legat. Söderberg medgaf detta, men påstod, att det skett derföre, aw Kahl icke, såsom det ålåg lärlingarne, kl. 6 infunnit sig på verkstaden, för att elda och städa, innan arbetet kl 7 börjades. I afseende på den omständigheten, att Kahlskulle på otillåten tid arbetat för egen räkning, förnyade bans rättegångsbiträde sin vid förra tillfället gjorde, men i protokollet icke intagne anmärkning, att det alltid måste åligga en mästare att föresätta sina lärlingar arbete och tillse, att de utföra det, samt i händelse af vårdslöshet eller tredskbet antingen aga dem eller skilia dem från sitt arbete, men. att Söderbergs anspråk på ersättning för det arbete Kahl skulle för egen räkning verkställt, vore lika orimligt, som. om. en husbonde ville af en piga, sedan hon lemnat hans tjonst. yrka ersättning för det hon