Aftonbladet – 15 januari 1851, sida 3

WERDER e Jag kunde också ej motstå bagöret att resa upp vid för -Jbiiarten, ehuru jag ej var säker på att tröffi prostinnsr här.n Tack för dettan, yttrade Märtha, dest gör alltid god att veta sig hafva vänner som följa ens fföretsg med nå got intresse. Men kom då ock, att jeg får visa er hvad som sist blifvit gjordt! ; Eifborg följde henne, besåg och gillade hvad som blifvit verkstäldt, samt gjorde sig underrättad om hvad som vidare återstod, med en otvungenhet liksom intet annat skulle hafva sysselsatt hans tankar. Det oaktadt märkte Märtha, som numera kände honom fulikomligt, ait det låg något för henne alldeles främmande på botten af hans själ. Hvad kan det vara som han: ej vill meddela mig ? tänkte bon, och hvad kunde han mesa med det svar jag fick då jag beklagade hans förlust? Kansske att fostern testamenterat honom en del af sin betydliga förmögenhet, mea hvarför så hastigt leda talet derifråin? Han her likväl på sista tidea visat mig mycket förtroende och jeg vet mig aldrig hafva förverkat det — men tålamod!, afbröt hon sig sjelf, jag är bra enfaldig som vill veta alt invan han ännu ens är rikigt hemkommen! — Tålamod... och låtom oss resal...n Liksom förr en gång färdades Elftorg och Miriha tillsammars. från hennes blifvande kostad, men deras förhållande hade sedan den tiden mycket förändrats. Det slatna och stela hade omsider lemnat rwwm för Ööppenbj-rtighet och en känsla af välbehbsg i hwwarandras sällskap. Hvarje missförstånd plägade nu häfvas i sin första uppkomst, ty man fruktade ej mer att begära eller afgifva en förklaring och kände sig derefter alltid bättre st:md än förut. Hvarför satt man då denna gång så tyst och frimmande? Märtha undrade äfven derpå och kunde likväl ej fiana något passande ämne att börja ala om. Et par gånger tyckte hon sig märka att E:fbo:g ville bryta tystnaden, men om så var, stann:d2 det länge vid blota inken. Ändtligen hördes) han yitra: Prostiinnan mirier säkert att jag icke är mig lik, men gissar väl svårl gen hvaraf det kommer? Jag har väl funnit! en gilven anledning deritill i er asters död, svarade Märtha, men tillsstår dock att den cke synts mig fullt tillräcklig Nej, det gilves verkligen en annan, återiog Elfborg, en nyhet att ytterligare meddela er, ssom är aflika myekeno vigt för mig, om icke större — jiag är förlovad. Och med hvem? frågade Mäåriha sagta, under det bennes hjerta krampaktigt sammandrogs och blolet hastigt vek från hennes kinder... Med min unga kusin och nuvarande pupilln, svarade k:fborg, mia allidna fasters enda dotter, eller rättare sagdt, anda barna Slut på första afdelningen.