Aftonbladet – 15 januari 1851, sida 3

dan de bespara mig alla vidare skrupler öfver ett längr qvardröjande; men jag förgäter min sann att lemna på storn ett angeläget bref, se här! Jag upphann just post budet på hemvägen., Ellborg mottog brefvet och gick in i sitt rum. Det dröjde ej länge förrän han återkom med ett i höj grad upprördt cch bedröfvadt utseende. Jag måste genast företaga en lång resan, sade han nända ned till —g, och under tiden belasta prostinnan mer en vicarius, om hvars hitkomst jag under vägen får fog anstalt. Brefvet innehöll en för mig mycket smärtsan underrättelse., Om hvad då?, frågade Märtha med oförstäldt delta. gande. Prostinnan har ofta hört mig tala om en faster som jag har att tacka för min uppkomst i verlden, och sor efter ett längre vistande i Amerika, der hennes man afled, återkom till Sverige för icke fullt två år sedan; Hon skrifver mig till att hennes helsa som länge vari: vacklande nu icke lemnar något hopp öfrigt och önskar, pal flere anledningar, som hon säger, träffa mig före sin död, bviiken hon anser så nära, att hon uppmanar mig till den största skyndsamhet. Er oro är då ganska naturlig, men jag hoppas alt n: vid er ankomst måtte finna hennes farhågor öfverdrifna — sådent händer ofta med sjuklingar. Icke med hennex, försäkrade Elfborg, jag känner få så starka karaktärer, och en sjöfarares bustrv, som åtföljt sin man, har för ofta sett döden i ögonen ait frukta den. Jag är snarare rädd hon sagt för litet än för mycket och detia ökar ännu mer min otålighet.n Låt mig få hjelpa er med hvad jag kanv, bad Märtha vänligt, oeh en timme derefter var Etfborg redan borta. De dryga trenne veckor som nu förflöto till hans återkomst syntes henne ovanligt långa. Hen hade begärt en månads tjenstledighet och hoa väntade honom således ej förr än vid dennas slut; då han en afion, helt oförmodadt, Sfverraskade henne vid Blomdal2. Hvad, redanls utbrast hon, skyndande emot honom och bjertligt tryckande hans hand. Mycke:, mycket välsommen åter l) Redan ! upprepade Elfborg nästan förebrående, atiden var då gått här vida fortare än för mig. Märtha rodnade, hon visste icke sjeif hvarför. Jeg äntade er ej ännu på några dagar och dera mitt oegentiga utrop,, återtog bon, men huru är det? Jag tror ni terkomizer med sorg? Min faster är dödo, svarade Eiiborg dystert och långamt, men jag fick dock träffa henne dessförinnan., ;Hvad jag uppriktigt beklagar er förlust! utbrast färtba, ni älskade benne som en son, jag vet det., Och ändå hafva andra Jyckönskat mig!, återtog han 1ed en hos honom icke vanlig bitterhet, men låtom oss j tala blott om mig! Hvad här blir täekt och trefligt!!