Aftonbladet – 14 januari 1851, sida 2

eltill den slutsatsen, att det enda tillfälle, hva tlunder ett anfall utifrån kunde komma i fråg elvore om sådana inre oroligheter mellan rege ring och folk eller melan partierna här up hlstode, att de maktegande funno sig föranlåtn elatt ka!la en utländsk makt till hielp eo. egn -lundersåter. Detta förbjude Gud; men en sli n föreställning synes icke gerna en: de mest för Alskräckte kunna hysa. Det må vara möjligt at en och annan finnes, så inbitet afvog emot de a politiska utvecklingen, att han hellre skulle s alen rysk invasion i landet än en reform i stats i Iskicket, i demokratisk riktning; men utom de ilatt alla äro öfvertygade, det sådana tänkesätt är långt ifrån Konungens bjertelag, så kan de -licke komma i fråga, då iogenting hos oss ho sltar monarkiens eller den styrande maktens be tlstånd, utan alla bemödanden å demokratien -Isida blott gå ut påatt gifva inrättningarne et I mera tidsenligt skick, med bibehållande af ode. tllad enhet och kraft hos den exekutiva myn tIdigheten. Efter allt detta kommer man då derhän, att ;Idet omedelbara behofvet af en krigsmakt under fredstid här i landet icke är större, än Ihvad som kan erfordras i och för lugnets uppJrätthållande, i fall det någonstädes skulle blifva Istördt, eller för att förskaffa lagarna efterlefnad, der denna störes af olydnad, såsom t. ex. nyligen då militär behöfde kommenderas till Oland. Men för dessa ändamål skulle det visst icke behöfvas att underhålla en hälften så stor krigsstyrka som den närvarande. Endast i Ihufvudstaden kan sjelfva förskräckelsen möj!igen befara några emöter af folkmassor, af Ppolitisk natur; men har det väl kunnat inträda i någons föreställning, att en sådan emöt, om den ock någon gång uppstode, kunde blifva äfventyrlig i första hand, då ett enda kanonskott kan bestryka en hel gata med mer än 100 drufhagel, och ett batteri följaktligen vore tillräckligt att nedstörta hela hopar vid ett sådant tillfälle, förutsatt, att en så olycksalig konflikt någonsin skulle uppstå. Huru man än vänder saken, så äro följaktligen de omständigheter och faktiska förbållanden som dervid måste tjena till ledning, af sådan beskaffenhet, att de solklart utvisa det ingen nödvändighet från någon skälig synpunkt finnes för den riktning till statsutgifternas ständiga ökande, hufvudsakligen i och för militäranstalterna, som utgör en fortfarande karakter i regeringens organisationsåsigter. Det blir deremot genom en sådan undersökning tydligt, att denna drift endast och allenast utgår ifrån ett kastintresse, nemligen militärens såsom stånd, hvilket, i likhet med alla korporationer som erhålla en öfvervägande makt, instinktlikt sträfvar att oupphörligt utvidga sig till dess det rotar att alldeles nedtrycka de öfriga s:mhällselementerna och blifva en enrådande tat i staten, så vida det icke kan lyckas le öfriga klasserna att sätta en dam dermot, hvarom dessa derföre borde framför lt förena sig; och att de anförda skälen om len ständigt växande budgetens beböflighet i ch för försvaret mot yttre fiender, egentligen lott är en, hos många kanhända likväl omedeten, förklädnad, h varunder nämnda kastintresse lö!jer sig. Förhå!tlandet i detta fall med miitärväldet nu är alldeles detsamma som med resthierarkien för några sekler sedan; den om vill gå till historien, skall finna fenomeern2 såvå inom dessa båda kaster under de erskilda perioderna,; som i deras förbållande ill öfriga samhället, fullkomligt likartade; föreifven lojåtet för regenten, oinskränkt törst (ter egen maktutvidgning, drakonisk disciplin ch blodiga subordinationslagsr inom kasten elf, samt da lägsta medlemmarnas trälande i rmod och slafveri, medan cheferna anammat jonparten af makt och inkomster til sin ;rdel. mu mm mm AA mm I