Aftonbladet – 7 januari 1851, sida 1

träffa henne sysselsatt i köket, der hin tyckte att meddelandet skulle kunna gå vida lättare än under eh formlig sammankomst. Huru ofta få vi dock se våra önskningar slå in? ... Köket var i denna stuad tomt och öde som i en graf — icke ens en gnista glimmade i sspisela — allt föreföll pastorn så tyst och olyckstådande, :att ban stannade obeslutsam och kände sin bjertklappnimg fördubblas. Nycken satt uti till mamsell Bollas rum; men borde han fullfölja sin föresats eller draga sig tillbaka? Det sedn:r2 öfverensstämde visst mest med hans böjelse, men hvem ansvarade för att han em annan gång skulle få större mod? Nej, sannerligen! ytttrade bana helt högt utan at veta det, en sådan feghe. ärr ovärdig och jag måste ...n Men i detsamma öfverföll honom en ny förskräetelse och han sod redan i begrepp att taga till flykten, när mamsell Bolla brådskande öppnade dörren och visade sig sjelf ansigte mot an-igte. Nå, minsann, om jag inte hörde rätt; det var nu ett riktist rart främmande; var så schenerös och stig iul Och med sitt al.ra ljufvaste leende bad hon om tillåtelsa att få planera pastorn i ena ländstolem, medan hoa sjelf trankiliserade sig i den andra; ty hon tyckte, att efter så lång och intim:d bekantskap kunde wsaan gerna lefva utan all sang fasång. Vidare hoppades honi art en liten reståraör inte skulle skada i hettan och badd att få archytera sia bära gist med en bägare njuponsaft.t. Men oaktadt alla dessa slösade artigbeterr, kunde dock icke pastorn återkomma från sin förvirring eller ens lyckas att frambrisga ett enda ord. Stum och med ögonen paflåtligt fästade på samma ställs, syntes Man så utesluande upptagen af något serskild: föremål, att mamsell Bolla slutligen helt orosd följde riktningen af bans blickar ch fann att d2 hvilade på någontisg, som bon i denna tund var fördig ett förbanna, ehuru det eljest utgjorde tt mål för hennes hemliga dyrkan. Det bestod nemlizen en nött och blank siifverdosa, innehållade ett visst, vartaktigt, reande pulver, som hon tiilika Ihade den lilla vagbeten att aldrig vilja visa för någon, coch minst för vastor Vecordius, som trodde sig hafva en medfödd och rubblig afsky för tobak och snusn.