Aftonbladet – 2 januari 1851, sida 2

-lefter förtjenst uppskattar. Deremot visar sig -Ibland de liberale, eller rättare bland vissa nyblanser af dem, som för sådana vilja anses, et! , Joch annat fenomen, hvarpå det är af vigt att Itaga vara, emedan man deruti spårar satser och uttryck, ledande till sjelfva den liberalt politiska åsigtens undergräfvande i och för sig, :loch som derjemte sannolikt omedvetet innebära -Jett annalkande — en handräckning, att vi så Jmå säga — åt just den ultrakonservatism, hvilken framför allt skulle bekämpas. Bland de felsteg, som en fraktion af det demokratiska partiet sålunda ofta begår i afse:Jende på representationsfrågan, är i vår tanke det lett af dem, hvaråt reaktionen mest fägnar sig, Ineml. att taga den närvarande representationen IPå fyra stånd i försvar, hellre än att vilja utbyta den emot snart sagdt hvilken representativ förbättring som helst, med undantag kanske blott af någon med så ultraradikal tendens, att den för närvarande blefve alldeles omöjlig. : Vi fråga härvid: hvad innebär väl fordran af :Jdet overkställbara, och påståendet, att om det licke erhålles, man bör qvarstå vid det gamla : Thvad innehåller, fråga vi ännu en gång, detta Ii grunden? Jo, ingenting mer eller mindre än Jett af de kraftigaste handtag åt sjelfva den så mycket omtalade ruttenheten, åt konservatisjmen i och för sig, åt hela det parti, med ett ord, som ingenting bättre begär, än att man emot det måtte uppsätta ett fantom af fullIkomligen opraktiska satser, hvilka genom sjelfva sin natur medföra alls ingen fara för det gamla. För att ej söka alltför länge efter exempel, hvarpå föregående resonnemang i sin mån kan tillämpas, bedja vi att få påpeka ett par yttranden inom bondeståndet under diskussionen om representationsfrågan. Vi begynna med ett sådant af riksdagsmannen Johan Johansson från Örebro län, och meddeladt i sistl. fredagens Aftonblad. Hr Johansson är en af de utmärktare representanterne i bondeståndet och hvad han yttrat vid detta tillfälle förtjenar så mycket mer uppmärksamhet, som det utan tvifvel både härflutit ur ett patriotiskt sinnelag och innefattar en jargon som wan ganska ofta får höra äfven från andra håll, utan -att de som upprepa den sjelfve rätt klart gjort sig reda för följderna af sin argumentation. Låtom oss följa några länkar af hans slutledningar, för att se huru det med dem förhåller sig: Den närvarande representationen, säger han, ,är i hög grad bristfällig och har i århundraden hindrat nationens utveckling och ändamålsenliga reformer, men den har en fördel, ty den åkerbrukande, samt handtverks-, industrioch handelsklassen hafva deri sina två röster, De utgöra sålunda halfva representationen och kunde bilda en motvigt mot de privilegierade stånden uti anslagsfrågor, förlama deras möjligen onationella syften i lagfrågor samt i hvad bevillningen rörer göra sin rätt gällander. I sednare delen af denna tirad återfinner man samma föreställning rörande bonde(och borgare-) ståndets inbillade makt inom den närvarande representationen, som man så ofta hör upprepas af sjelfva stiåndsförfattningens försvarare. Borgare och bönder utgöra eu halfva representationen, och bilda härigenom nn motvigt mot de privilegierade stånden i anslagsfrågor! Alltför väl på papperet: men huru ser allt detta ut i riksdagsverkligheten? I anslagsfrågor, åtminstone dem som äro af vigt, kan men i allmänhet vara förvissad om att — hädanefter till och med ännu mera än hittills — adelns och presteståndets ledamöter i statsutskottet bilda en kompakt kolonn, till hvilkas parti blott en enda från de öfriga två mnationella stånden behöfver dragas, för att gifva anslagsfrågan den önskade utgången; och, äfven om ej detta lyckas, och två stånd stanna mot två vid besluten i plena, skall frågan, öfverlemnad till det förstärkta statsutskottet, säkert der röna samma öde som plägar vara den vanliga följden af den ena sedelns borttagande Med detsamma lärer då komma att inses till hvilken grad bönder och horgare förmå i hvad! bevillningen vrörer, göra sin rätt gällande! Detta reducerar sig, såsom erfarenheten visat, ; till ganska litet, för att ej säga intet. Och på hvad sätt ega de makt, efter nuvarande ståndsförfattning, att förlama de privilegierade stån-: dens möjligen onationella syften i lagfrågor ? Till en början är makten att förlama icke den afvundvärdaste, och en representation, som ej kan åstadkomma något annat, har redan deri-l: genom uttalat sin dom. Men man torde dessutom påminna sig, att hela den talrika mängd lagfrågor, som tillhör den s. k. ekonomiska och ordningslagstiftningen, aldrig komma till ständernas bord, utan, dem ohörda, afgöras vid konseljens. Hvad åter alla andra lagfrågor beträffar, så vore det önskligt att veta genom hvad medel bönder och borgare skola — sådan som inrättningen nu är — kunna hindra och afböja de privilegierades möjligen påkommande, onationella syften i lagfrågor, mera än i an-l, slagsfrågor, der vi sett dessa medel vara inga eller åtminstone ganska svaga ). Hr Johanson påminner litet längre fram i sitt utlåtande om alla de män inom de privilegierade stånden, som älven der hafva sundare åsigter,, och uppträda såsom modige försvarare af folkets rättigheter... Han anför, att sedan inom Ppresteståndet ru äfven komministrar fått inträde etc. ete. kunde också der en motvigt uppstå till förmån för friheten cch framåtskridandet. Det är just icke orätt sagdt, alt så kunde vara. Men huru går det till i verkligheten? Komma dessa omtalade komministrar till riksmötena? Eller, om de icke komma, hvaraf härleder sig detta, om ej af den högre prelaturens förlamande inverkan, som antingen afböjer deras val i ettstift helt och hållet, eller fagar så att valet blir tacknämligt. Hvilka blifva då frukterna af den närvarande ståndsrepresentationen eller: dess mikroskopiskt små, partiella förbättringar? S och i hvad mån förtjena de att rosas så som ! br J. gjort? Hvad betyder väl, slutligen, om ? en och annan ledamot inom de privilegierade stånden uppträder och håller åtskilliga tal, fulla af xsundare åsioterp. och hvari de hewisa -—-— a — OT OO