Aftonbladet – 30 december 1851, sida 3

nader, under ständig fara att blifva igenkänd och förrådd. Vid första försöket att utföra sin föresata, nedstörtade hen från en höjd och blef illa sårad. Man trodde att han brutit ena benet, men det var endast ledvridet; emediertid låg han flera veckor på sjuklägret genom följderna. Knappt återställd, begynte han på nytt sitt verk. Han blef då igenkänd af en studemt och flydde; men återkom uader ny förklidning, och uttömde nu alla möjliga räddnisgsmedel, tills ändtligen det sista — mean vet ännu ej hvilket — Jyckades, Hans beutrdransvärda fintlighat cch själsstyrka, hans mod och hans förakt för all egen fara, hafva tillvunnit honom högaktning af alla, hvilka partihstet icke förblindat ända till slöhet för så sällsyn:a prof af trogsn vänskep. Han nödgades till och med lemna siaa föräldrar i fuilkoralig okunnighet om sitt öde och sin vistelseort. Detta offer var det svåraste; men han gef det; och i början af innevarande December landstego de begge vänneraa lyckligen i Edinburg, efter en äfventyrlig sjiresa, hvaruudser do va it nära att stormårifvas til! Norge. Kinkels fru och barn hade redan anländt till Londoa. Efter sin räddaing skref Kinkel att hans sista dyga i Spandau, under de tro utsigterna till ett ännu trängre räddningslöst förderivande fingelse, väldsam död, eller bofrielse, voro de förjärligaste i hans lefnad, och att endast tanken på den trogna vännens mod och tillgifvenbet förlänade hoszsom styrka att uthärds. Hans förut svarta hår har emedlertid bifvit snöhvitt i fångelselufiea; och de som i Edinburg eläraförst lärt känna den 34 åriga mannen, ansågo honom för åtmins:one 50 år gammal. Ett år till, ech reaktionen skulle vunnit sitt mil: det puvarande Tyskland: första skaldesnille skulle hafva omkommit i bojorna, förbytt til fåne.