Aftonbladet – 27 december 1850, sida 2

gon gång eklig och -hänförande, men detta allt kände jag nu å fond. Jag regretterade att ej kunna cachera denna annalkande trötthet, jag ville det på allvar det misslyckades. -Naturer, sådana som min kunna ej hyckla, der ges en viss grad af egoism, som-gör byckleriet omöjligt, emedan der medgifver sig en despotisk rätt till sjelftill fredsställelse ech ej en gång har den mildhe ten, att göra det orätta så skonsamt som möjligt En afton satt jag på balconen till vårt hu och blickade ned mellan de lummiga grenarne som skuggade våra fönster. Några barn lekt utanför, för öfrigt var der tyst. Fredrik kon hem från anatomisalen, ban var trött och Iu tade sitt hufvud mot min axel, under det han arm omlindade mig. Det var en het, sirocco tung afton, och efter några minuter kände jag Fredriks hufvud allt tyngre hvila mot mir skuldra. Han hade insomnat. Eno tår perlade i mitt öga, jag kände mig djupt degraderad. Så långt hade jag då sjunkit, att en borgerlig professor vågade somna : mina armar, i grefvinnan Diogenas armar! Med en präktig indignation sprang jag upp. Fredrik flög upp hksom elektriserad, Hvad är: et, Diogena?, frågade han förskräckt. Åh,; ingeniag, en bagatellls sade jag kallt Grefvinnan Dicgena trötitsar att förrätta slaf tjenst hos professor Fredrik Wabl Fredrik såg bestört på mig och sade: ,Ja; förstår dig ej, min Diogenal Du skall förstå mig, då jag säger dig att dt bar insomnat vid min sidan Då var jag säker: et trött pIcke tröttare än jag är at fördraga sådant. ,Men, min hulda engell sade Fredrik, sov wa först tycktes märka att bg verkligen va rriterad, buru ofta har icke du slumrat vi mitt hjerta, och hvilken glidje har: ej dett: gjort mig! Med hvilken andöktig kärlek ha