Aftonbladet – 27 december 1850, sida 2

anatomiska hjertat i dess hemligaste utgrezingar, men mitt bjerta har förblifvit dig en gåta. Din kärlek, en äktenskaplig lycka skulle vara mig nog, trodde du, men — min Fredrik, jag är ingen vanlig qvinna, ingen vanlig fruntimmersnatur. Ack, jag visste det väl, då jag sade dig: jag vill försöka att vara din maka; j:g visste, att jag ej kunde bära äktenskapets dödliga enahanda; den vehementa impetuositeten i mitt väsende revolteras mot det beståndande, xsot den orubbliga troheten. F;edrik såg på mig med en blick, som vore verlden i begrepp att förgås, och sade tonlöst: Diogena! En qvinna, som utan föresats af en obrottslig trohet öfverlemnar sig åt en man; är ganska beklagansvärd. ,Hal, utropade jag med hela den stolta lyftningen af min aristokratiska själ, så dömer du i din borgerliga kortsynthet, som hämmar din b!ick. Troheten är inskränkthlet, jag är obe gränsad, min otrohet är sublim, är gudomlig. Hvad du kallar vankelmod, är adeptens upphöjda forskningsnit, som utan betänkande åt smältdegeln öfverlemnar sin sista penning, som skulle rädda hansnärmaste från hungersdöden, och detta för att finna den vises sten, hvilken för bonom är lika obekant, som bjertat, kärleken, den man jag söker, är det för mig. Vi tro båda på existensen af en omöjlighet, af ett mirakel, och måste söka det, till dess vi finna det.n pDiogena! jag trodde på dig, jag älskade dig, du förkrossar mitt bjertal, Jog får ej akta hvilka offer det kostar mign, sade jag, ty äfven jag lider i detta ögonblick. O, jag lider mycket ! utbrast jag och började gråta, Då Fredrik såg mina tårar, framstörtade äfvex bans. Diogenal sede han, min hela kärlek var din, är din, och detta är dig icke nog ?