Aftonbladet – 24 december 1850, sida 2

Välan då! Jag har berättat er att jag uppväxt ensam, i arbete och fattigdom, att jag ångsamt och steg för steg måst bana mig. väg ill den ställning jag nu innehar och som ännu för få dagar sed:zn motsvarade alla mina önskningar och behof. Jag lefde ett stilla och allvarsamt lif i Paris, midt uti dess hvirfvel af nöjen och förströelser, tillhörande vetenskapen med min ande, folket med mitt hierta. Det var lugnt och fredligt i min själn Han tystnade och tycktes vänta att jag skulle afbryta honom; då jag teg, fortfor han: Min vän, er lärare i kemien, lärde känna er, ceh i stället för de allvarsamma samtal, som vi förut fört under våra promenader och vid kaminen, trädde nu er strålande bild emellan oss. Jag b!ef nyfiken att lära känna ett fruntimmer, som i fulla glansen af ungdom och skönhet återvände från de brillantasie fester till de djupsinnigaste forskningar vid smältagnen. Min vän förskaffade mig den lyckan att blifva er föreställd.n Annu en gång afbröt han sig, for med flata handen öfver pannan och sade sedan, i det han Jjupt hemtade andan, likasom beredd att taga ett afgörande steg: Er första åsyn verkade på mig som en ny lag, ett nytt ljus. Ert aristokratiskt högmoliga väsende förolämpade min sjelfkänsla, jag ade velat fly och afsky er, om icke en belräglig känsla, som jag ej förstod, hade hviskat ill mig: blif qvar, förödmjuka den stolta! Visa henne i vetenskapenas mångfald den tora, hemlighetsfulla verld;amakten, inför hvilsen hennes högmod är lika dåraktigt, som en nsekts revolterande emot:verldsordningen. Och visa henne att hon är din like — ty endast let ville jag, för att kunna våga göra anspråk på er. j Jag reste mig hastigt, Fredrik märkte det och qvarhöll mig i det han knäföll framför