Aftonbladet – 23 december 1850, sida 1

den. ; Riksdagen. Diskussionenöfver det hvilande representationsförslaget. (Forts. fr. fredagsbl.) Efter grefveAnkarsvärd uppträdde hr Bengt Rib-n bing och talag för förslaget. Defter uppträdde Hr von Hatmansdoff. Han hade beredt sig på ett Jängre anföande, men då saken redan var afgjord, så ville har icke upptaga ståndets tid; han ansåg sig dock böra yttra några ord, ty om han nu skulle iakttaga tystnad, sedan förslaget fallit, så skulle man anse det iom öfvermod. Han ville likväl icke tala för att vittna flera röster, ty han hoppades att man skulle få ;e att adeln nu vore lika endrägtig, som dåman wilb hindra ståndet att företaga frågan; det vore åminstone väl om man vore så endrägtig som möjligt, på det man måtte låta motståndarne och svenska fölket i allmänhet se, att det är fruktlöst att sökagenomdrifva ett på allmänna val grundadt förslag till -representationens ombildning. Hr von Hartmandorff röstar emot det kongl. förslaget, emedan om det skulle : bifallas republiken är belft införd och då konungen snart skulle ersättas med prestdont-DBerefter påminde hr v: H. att adeln bade äran af 4814 års afslag på förslaget till representationsförämtringons och am icka dattå afslag blif. vit gifvet af adeln, hvad hade då händt 1848? frågade talaren. Hade 4840 års förslag då varit gällande, hur skull: det kunnat motstå påtryckningen af händelserna i det öfriga Europa? Men aldrig har vår författning cch med den rikets bestånd lupit sådan fara, som gwom det kongl. förslaget; ty 4840 års förslag kom cke från konungen. Derefter påminner talaren at Gustaf Wasa var en:af adeln, och att, med anbkdning af en talares förord för en förmedling, frihare Berzelius; ifall han nu varit bland riddarhuses ledamöter, skulle hafva upplyst dem ätt allt i naturen och verlden hvilar på bestämda proportiorer. Dem som invändt att adeln icke skyddar throren, frågade hr v. H. hvem som stödde Gustaf Addf den stores thron, då han stupade i fremmande Jand och: spiran lemnades åt en öfvermaga jungfrsa. Angående Belgien berättade han att han som resenär 4842 hört en person berätta, att det fanns två kungar i det landet, den ene var konung Leopolå och den andra erkebiskopen i Mecheln.--Slutligen beklagar han att icke adeln först fått säga nej åt konungens förslag, utan att presteståndet finge äran af det goda exemplet, men tröstade sig med adelns hållning och enighet vid bänkmansvalen. Han slutade med att yttra den öfvertygelsen att den förbättring som blefve utförd, skulle verkas af de konservativa, ty de ta måttligt för sig. Grefvo Lagerbjelke började ett försvar emot hr Gynthers och baron Raabs anmärkningar, men fäste sig blott vid trenne punkter. Herr Brakel talade ur papper emot förslaget och br Cederschöld, R. T. höll ett föredrag i samma riktning. Han talade fort och flytande, samt förklarade sig vara öfvertygad att det kongl. förslaget skulle bereda en omstörtning af samhället. Det mest pikanta i hr Cederechölds anförande var dock på ståendet att Riksens Ständer icke egde rätt att, utan svenska folkets hörande och bifall, medgifva det kongl. förslagets antagande. Hr Stiernsvärd gillar icke i vissa delar förslaget, men ville ändock rösta för detsamma. Han ansig nemligen personlighetsprincipen utsträckt till hvar och en som är man för sig, i förening med medelbar valrätt, Vara rätta grunden för en representatuonsförändring, och gillade icke någon skala på grued af förmögenhet, emedan denna sldrig kan sätert bestämmas, hvarigenom ofta en skuldsatt person, som eger litet ell:r intet, måste komma att gälla mera än den som icke har sku der, men icke heller skerbart stor förmögenhet; men han fenn derjemte uti förslaget väsendtliga fördelar, såsom möjlighet för den med allmänt förtroerde hugnade att vinna inträde i representationen — den onatur liga sjelfskrifvenhetens försvinnande — upphäfvandet af det obilliga och orättvisa förhållandet, att !,:af tepresentatioren skall. utgöras uteslutande af en lön tagande klass, — friare valrätt för borgare och köa der, — politiska rättigheter åt en stor medborgareklass med bildning, moralisk lyftning, fosterlands tärlek och ofta förmögenhet, men som allt detts oaktadt icke haf: något att säga i lagstiftningen, — luppbäfvandet af kastskilnaderna i samhället, och slutligen en lämplig arbetsordning, hvilken icke, som den närvarande fyrdelningen, motverker förbättrinlgarne. ÅArfven: hade hr Stiernsvärd ännu eft skäl för sitt votum, den politiska ställningen mellan parItierpa, som är sådan, att detta medlingsförsieg borde Janteges såsom en utväg att 1å lugnits och ordningens väg nå målet. Talaren ansåg remligen, ett de! lfåteliga parii, com änvu med söd af bejonetternö Tbåller sig uppe i flera länder, skall genom sitt mot: stånd framkåila en strid med demokratien, ifall dei icke genom billiga eftergifter förekommer den, och Ibärvid borde man gå aristokratpartiet något till mö 1tes, för ait icke utsätta sig för stridens alla älven: Jtyr, ehuru nan kunde vara säker, att den skull leda till sger för det parti, som, på grund af reli Igion och rättvisa, fordrar lika rättigheter, lika upp Iysning. I Vidare talade hr Mannerskantz för förslaget. Baron Hugo Hamilton ville icke uppehålla dis kussionen; han röstade för,-hufvudsakligen på frib Raabs och hr Aminoffs motiver. Grefve Löfvenhjelm, Carl, yrkade på propositior ech hr August Anckarsvärd, som anmärkte att ko nungamakten har många vänner, hvilka tro sig för stå konunpgamaktens bästa, bättre än konungamakto! sjelf, röstade för. : Hr: Hjerta begärde, utan att vidare vilja inlåt sig i diskussionen, att såsom motiv för sin menin; få erinra om Ridd. och Adelns vid 1840 års riksda; fattade beslut att afsäga sig den sjelfskrifna repre sentationsrätten. Om detta beslut skall anses inne bära någon förnuftig mening, så måste denna vara icke att de då beslutande afsagt sig denna rättighe blott för sina personer, helst de fleste ibland den äfven sedermera utöfvat den, u:an att de velat ned lägga ståndets politiska makt i nationens sköte. (Här vid hördes några röster isalen rop2: nej, nej!) Ifrågavararde beslut vore derföre en förbindelse, sor hen trott det vara lämpligt att nu inlösa, och ha: trodde att Ståndet dermed skulle göra en tjenst båd åt Konungen, som förklarat det för sin pligt at framträda med ett initiativ till reformen, och åt fol sem g— me RAN po -SA AN