het, likasom det är omöjlist att bestämma förhållandet i storhet mellan en tunna och en aln. — Falaren ville bespara en annan tid det bedröfliga skådespelet af konungamaktens försvarande af en bonde mot konungens egna rådgifvare; sökte visa huru emb tsmannaoch krämareintressena skulle förena sig i den andra kammaren till bondens förderf, citerande den store hr Petrås ord om dessa borgare, dessa börsaristokrater som bifalla försleget blott för att skydda sig sjelfve mot dagens inbillade vådor. Ta: let om allmänna val kaållads ban en krok som visst var fin, men med ett bete väl groft äfven för en så obetydlig fisk som han. Intet utsäde ger rikare skörd än grundsatser, man må med hvilka plåsterlappar som helst söka betaga dem kraft, och åberopandet af personligbetsprincipen, (d. v. s. dens rätt som är född med minst en näsa och minst två ben) en frikostighet alltför stor för den kända sparsamheten hos Bondeståndet, som derigenom skulle blifva? öfverröstadt af sina torpare och backstugusittare. Vid frågan om valdistrikternes bestämmande föreslog talaren att summan af de valberättigade borde divideras med summan af distrikternes antal, hvarigenom numerären blefve riktigere, men städerna som enigt förslaget skulle skiljas från landet i serskilda valdistrikter borde då enligt all konseqvens icke alls representeras, ty de föda sig på landets bekostnad och beta!a intet till staten. Slutligen framställdes såsom sllmänna grutdsatser för en nationell och rationell representation, att jorden, dess brukande och stadiga besittning borde utgöra den enda mormen, ty derifrån härledas sederna, lagarna, äran och fosterlandskärleken. Da politiska lagarne böra vexelverka med de ekonomiska och således utgå från folket. Förslaget frångår dessa historiska sanningar, som utgöra monarkieng grundval och ensamt bevara säkerhet och lugn. Talaren uttalade. således sin förkastelse och varnade för falska proeters räd. Ola Person från Blekinge, Per Pålsson från Skåne och Anders Eriksson från Elfsborgs län yrkade afslag i skriftliga anföranden: Petter Claesson från Eifsborgs län yttrade mundtligen sn åsigt om det nya förslaget, hvilket han ingalunda ansåg värdt att bortbyta mot den gamla ståndsförfattningen. Om de b ggejemföras, skola SS i den nu gällande befinnas enkla, lättfattliga och rena, i den nya invecklade och vid tillämpningen knappt möjliga att tyda för dem som upprätta längder och förrätta valen. Bland annat funnes i 46 8 stadgedt att om de som välja: omedelbart skulle hrista, sker uppflyttning af närmsst qvalificerade. Aro dessa lika, få de resa och hos konungens befallningshafvande draga lott om sina rättigheter. För bonden, som ofta bar 20 mil til Jandshöldingeresidenset, skulle sådant medföra vacker kostnad och tidsspillan blott för ett osäkert val. De politiska rättigheter bondeståndet nu äger äro ett arf från förfådren, hvilket de, om förslaget blefve lag, skulle mista uti intrigerpas täflingskamp, för att lemna åt sina barn endast en eländig qvarlåtenskap af kringskurna krafter och politisk obetydlighet. Ola Månsson talade med vanlig klarhet och värma, ingalunda ogillatide de allmänna valens princip, men väl sättet för dess tillämphing. Hat hade såsom nykomling vid förra riksdagen snart lärt sig inse det trassliga i machineriet, serdeles: vid behandlingen af skatteförenklingsfrågan, och blef då. böjd för antagande af det nya förslaget, såsom en öfvergång till något bättre... Men sedan han af sina kommittenter och under bemödandet att på hvarje ort dit han kom utforska allmänna tänkesättet, fått erfara att förslaget rönt föga sympati, ehuru: dess princip gillades i landet, måste han för egeh del förkasta det. Han sökte nu derföre, med förslaget i hand, framlägga faktiska skäl deremot, klandrande likasom flere föregångare det fula, olyckliga streck:t, som å ena sidan lyfter några till skyarna, å den andra sänker i dyn. Nils Andersson från Christianstads län hade gjort sig till pligt att höga begrunda försleget och i sin ort inhemta folkets tänkesätt om h.ns vid sista riksdagen anförde skäl emot detsamma. Man hade gillat dem och hans återval antydde, att det nu blifvit hans pligt att förkasta förslaget. Han uttalade med bekymmer d:tta ord; ty folket vill så gerna hafva förtroende för sin regering och fiana henne omhulda rikets dyrbaraste angelägenhet på ett sätt, som kunde afbjelpa de stora och erkända bristerna i ståndsväsendet, samt erbjuda landet en samfäldt folkvald representation, hvilken såsom ett sstrrt uttryck affolkets gemensamma tankar kunde motsvara dess förtroende; ingifva det aktning för och belåtenhet med lagar och öfverhet, samt såsom en öppen, ärlig tolk af folkets känslor och behof blifva en fosteriändsk regerings stöd och en borgen för en lugn, kraftig utveckling af lagstiftning, styrelse och lagskipning. Han anförde skälen för sin åsigt att ifrågavarande förslaget icke motsvarade tidens anda och en vunnen erfarenkets fordringar; och att Sveriges allmoge aldrig kunde biträda någon representationsförändring som icke grundas på en någorlunda jemlik valrätt. Han sade, att folket aldrig kunde eller borde underkasta sig, att dess val, genom några tillställningar skulle inkränkas till vissa förmyndåreklasser; att endast det allmänna förtroendet borde vara vilkor för välbarheten; att det föreslagna representantstora antalet i en följd af de många tillkonstlade formerna blef för dyrt. Han vidhöll grunderna i det förslag som bondeståndet åren 1845 och 4848 förklarat vara dess gemensamma tankar och förkastade det nu föredragna förslaget. ; (Forts.) a Musik Ludvia van Beethovens Sånaer vid vianxo. med