Aftonbladet – 19 december 1850, sida 2

dagarne. Förslaget vore vådligt för menniskorät och urgammal frihet, den tal. ej ville sälja eller låt: bortröfvas. Anders Pehrsson från Östergötbland. Hvarje lag bör vara en klar, lättfattlig folkskrift, men det dun kelt sagda är det dunkelt tänkta. Moses nedkon från Sinai med en grundlag för hela menniskosläg tet, innehållande blott tio bud; hade han kommi med en diger foliant, skulle barnen skrattat gubber i skägget. Hela den danska grundlagen är ej si stor som endast delarne om valrätt, valsätt och val: barhet i den nta svenska. Och hurudan är denna valrätt? Magistrar ega t. ex. del deraf — hvarför ock icke de, som tagit Mariebergs-examen? De veta ju nästan lika mycket, Valrätt ega ej tjonstemän som afgått utan pension; alltså mista de med pen sionen äfven all rätt och allt menniskovärde. För mögenheten eger sin graderade skala, tjenstemänner icke — derföre att de isynnerhet skola gynnas en ligt detta förslag, der regeringens byråkratiska sym patier så tydligt framlysa. Bildningen och förmö genheten äro af den art, attde ej behöfva tillförsäkras laga försvar. Men konungarne nedstiga från sir höjd af oväldig öfverlägsenhet då de gå att kasta sig i partiernas armar och söka fråntaga folken rätten att besluta i sina egna angelägenheter: Svenske folket har ett behof att älskas och aktas af sina konungar, och med uttryck af, tacksamhet för denne konungens och regeringens äfven nu beviade kärlek och vård, kunde talaren dock ej antaga deras förslag. Magnus Månsson från Östergöthland erinrade om ämnets vigt; huru behofvet af representationsförändring varit i en hel mansålder erkändt; huru man 1809 var af yttre skäl hindrad att verkställa den; buru erfarenheten sedan visat, att lagstiftningsoch beskattningsväsendet ej kan af ståndsrepresentationer lyckligt utbildas; att folket med hög röst yrkar på reformen, att med hvarje dag begreppen utveckla sig om samhällets behof af att vara grundadt på jemlika rättsförhållanden om de enskilda interessena skola kusna sammangjuta sig i de allmänna; och att hvarje riksdag utvisar att under ståndseller klassformen ingen möjlighet blifver att komma till den broderliga förening i åsigter om landets välfärdsangelägenheter som är vilkoret för deras afgörande till allmän båtnad. Detta tycktes regeringen icke vid sista riksdagen hafva nog uppfattat, då ett sådant förslag som detta afgafs, ty hon skulle om det antogs befinna sig lika litet, om ej mindre upplyst än nu om folkets tänkesätt, behof och önskningar. De skulle undertryckas af de klasser, som genom en större valrätt, företräde till valbarhet, vägrad stadfästelse af den dessutom ej säkert i folklig anda valda nedre kammarens beslut, skulle få en större samlad styrka, än hvad de nu ägde i ståndsrepresentatiopen. De ännu privilegierade klasser och statens löntagare skulle få en ökad inflytelse, och derigenom beskattningsrättens utöfning råka i ett ännu betänkligare skick; ty bemödandet att skaffa sig nya anslag skulle förenas med motståndet till all lindring af de gamla skatter, onera och tjenstskyldigheter, som nu drabba de öfriga folkklasser, och regeringen skulle råka i den ställning, att få se statens nödvändiga underhåll uttagas af det arbetande och jordbrukande folket på ett allt mer tryckande sätt, som under tilltagande armod, osedlighet och håglöshet skulle medföra en allmän obelitenhet och missnöjet slutligen rigtas mot henne sjelf. Han skildrade sannolikheten af de gynnade klassernas försök, att genom t. ex. statslån och privilegierade kreditanstalter gynna sig sjelfve på folkets bekostnad, då både lagstiftning och beskattning af dem bestämdes; och beskref dessa klassers natur, att såsom en genom interesssenas, slägtskapens och frändskapens band förenad; från det öfriga folkets lif skiljd del-af nationen; utgöra en aristokrati, som genom de föreslagna valformer och kammerbildningen skulle blifva mäktigare än förut. Söndringen skulle icke kunna undvikas och svårligen biläggas; och bondeståndets pligt var att söka befordra enighet och gemensamma bemödanden för samhällets säkerhet och samhällsskickets förbättrande, samt afböjer allt som skulle fortfarande splittra och försvaga. Han förkastade derföre förslaget. (Forts.) a ad