Aftonbladet – 19 december 1850, sida 2

man säga att presteståndet såsom politiskt stånd just är öfverdrifvet afhållet; men det skulle stå vida värre till i landet än det gör, om icke hvar och en af de här församlade biskopar och kyrkoherdar voro hvar i sin ort mycket mera älskade än de fleste af andra folkklasser, och detta kunde icke ega rum utan flera aktningsvärda egenskaper. Det är den olycksaliga politiken som förderfvar så mycket och som framställer så många i en sämre dag än som annars skulle lysa öfver dem. Men all den politiken oaktadt, har jag icke öfvergifvit hoppet att om regeringen förde ständerna tillsamman till gemensamma öfverlåggningar och dervid utrönte hvars och ens öppna mening, skulle äfven detta högvördiga stånd icke vara ovilligt att jemka något med sign Härefter angaf talaren de grunder, på hvilka han för sin del anser ett förlikningsförslag kunna med mesta hopp om framgång uppgöras: en kammare af de fyra stånden, en kammare tillkommen genom medelbara distriktval. Alla elektorsval och riksdagsmannaval till den andra kammaren öppna. Valsättet till den första kammaren lika fritt som för de tre väljande stånden hittills. Iogen timokrati, intet menniskans värderande i penningar, utan lika röst för alla skattdragare. Absolut pluralitet för riksdagsmannavalen i länsresidenserna. Detta förslag finnes, såsom talaren erinrade, upptaget i hans reservation vid konstitutionsutskottets svar å remissen i frågan vid 4840 års riksdag, och återfinnes till sina hufvudgrunder i sista riksdags protokoller. Man hade velat anse detta förslag såsom alltför radikalt; men för de ståndsledamöters räkning som älska teorier och principer, anför talaren auktoriteten af den vidtberömde statsrättslärde, hvars namn betecknar den yttersta högra fraktionen i Preussenn, Fred. Jul. Stahl — och uppläser ur hans afhandling om den monarkiska principen ett godt stycke, till hr erkebiskopens förtviflan. — Nu torde det kanske vara nog, afbröt H. H. en gång. — Iate alldeles, svarade den oförskräckte taleren; jag fioner det icke vara nog; och fortsätter således. Hofpredikanten Lagergren, som fick ordet efter d:r Thomander, gick på med ,principerna, liksom allas deras ofelbarhet aldrig blifvit satt i fråga; betrakfade de allmänna valen såsom en förberedelse till det stundande chaos. Prosten Cnattingius var för förslaget. Likaså doktor Åbr. Nordström, som erinrade om det stora exempel sir Robert Peel gaf, då han ställde sig i spetsen för sitt lands reformer, och hvilket svarade emot kovurgamaktens initiativ i representationsfrågan hos oss; han erinrade vidare om de vådor, som förespeglades af den lika arfsrätten — tal. sjelf hade varit en af de förskräckta; men nu hade lagen derom, såsom grundad på den heligaste af alla principer, rättvisan, visat välsignelserika verkningar. För kyrkan vore den föreslagna representationsförändringen icke farlig: staten behöfver henne fast icke som politisk makt, i hvilken egenskap hon varit mera till skada än nytta; den tro, som öfvervinner verlden, förbjuder oss att tvifla på hennes bestånd. Lektor D. Söderberg var tillfreds med den utveckling af nya skott på den gamla stammen, som under nuvarande representationssätt går för sig; så hade universitetets ledamöter erhållit inträde I presteståndet, bruksegare i borgareståndet och frälseegendomsegare i böndeståndet. XKlassprincipen hade således redan vunnit inträde i vår representation, och den öfverklagade fyrdelningen uppenbarade sig egentligen blott i arbetssättet. Professor Carlsson åhördes med mycken uppmärksamhet. Genom att skjuta ifrån sig det förmedlingsförslag, hvarmed konungamakten här framträdt, skulle man ådraga sig ett stort ansvar; talaren hade ej styrka dertill. Den enskilde måste härvidlag uppoffra något, och med eftergift af sin öfvertygelse i flera delar, förklarade hr professorn sig bifalla förslaget. Prosten Arosenius, som, liksom de flesta föregående talarne, skriftligen uppsatt sina tankar i ämnet, anhöll att få dem tagna till protokolls, men afstod från anförandets uppläsande; han ville blott tillkännagifva, att han af pligt och samvete fann sig uppmanad att rösta emot dat hvilande förslaget. Detta sätt att förkorta diskussionen — om det kan kallas diskussion, då 30—40 personer uppstå, den ena efter den andra, och uppläsa hvar sin chria — vann mycket bifall hos hr erkebiskopea, som nyss förut hade tillkännagifvit, att Adeln fortsatte sitt plenum utan afbrott och att han tänkte göra detsamma, i hopp att på det sättet få slut innan mörkningen,. Doktor Björling sysselsatte sig mycket med frågan huru allmänna valrätten skulle kunna inskränkas; hade ock åtskilligt att förkunna om det konstitationella samhällets grundbegrepp. Professor Wahlberg had2 ett räsonabelt anförande för förslaget. Doktor Säve försvarade förslaget med värma och talang i ett muntligt föredrag af mycken utförlig hat. Han gratulerade ej dem, som genom öppet afslag eller konstiga vändningar bidragit till förstörandet af en god konungs afsigt och många varma patrioters förhoppningar. Talaren genomgick punkt för punkt alla de inkast som blifvit gjorda mot förslagets antaglighet — faran af bondregemente, saknaden af garantier för presternasdelaktighet i representationen, förmögenhetens öfvervigt, öfre kammarens sammansättning o. 8. Vv. När talaren hade slutat, glömde några åhörare förbudet mot bifallsyttriogar. För doktor Pettersson voro de befarade valintrigerna ett tillräckligt skäl att förkasta ifrågavarande förslag. (Forts. följer.)