Aftonbladet – 19 december 1850, sida 1

tet som egt rum: i Yframkrike. — All förmedling ör att ti!lfredssälla de missnöjda är förkastlig ty ipprorsmakare böra få siryk, väl stryk och-straffas trängt, så komma de icke tillbaka. Friherre Celersfröm röstade mot förslaget. Friberro Alströmer; höll dersfler ett fromt förerag för religionen. Han talade med bibelspråk för indergifvenhet under all mensklig ordning för Hersps skull, och uppmanade riddersmännen att söka inder förenade böner bereda det sanna lifvet sålana segrar, att det skell bestå så länge-verlden tår, samt förklarade sig för att i sin.mån bidraga ill dessa det sanna lifvets segrar emot förslaget. f Friherre Åkerhjelm, Carl; talade äfven emotFriherre Sprengtporten kastadeensblick på Euopas ställniog och påminde buru det verit skäkadt sina grundfästen, huru ännn öfverallt det jäste på ljupet, cch huru ett land, som stod närmast skaksingarnes brännpunkt, midt under det att desflägsjäste länder deraf blifvit orosde, förblifvit lugna ock ortgätlt i utveckling, emedan man der ivrättanctid ått en representation, som öfverensstämde med naionens tänkesätt. Utgåerde från den praktiska och oNtiska synpunkten gaf talaren sin röst för det ongl. förslaget, beklagande att det redan genom ett nnzt stånds beslut fallit. Hr von Hohenhausen begärde ordet endast för tt öppet uttala att hvad ban tänkte 1848 det tänjer han 4850. Man Kan tillvita ministrarne britånde omdöme cch fel!slagna förhoppningar, men dock cke orena afsigtor. För talaren måtte gerna det congl. förslaget falla, hen skall deröfver trösta sig ned förhoppningen att förr eller sednare skall ett iytt eftersräda detsamma, som bättre skall försäkra ädernesandets ära, sjelfständighet och lycka. Grefve Eric Sparre talade emot förslaget. Bland nnat berättade han, att han under en resa i Tyskland talat med en person, som varit ledamot ff Frankfurterförsimlingen. Denne hade, då tål lifvit om representationssättets förändring, gifvit grefren det rådet: håll väl fast; det är eder enda räddning; den allmänna vålrätten är en stor lögn; vi hafva erfarenhet. Afven uppgaf grefve Sparre att församlingarne på den breddste bas blifvit mest stormade (åtminstone tyckte sig ref. höra så) af folket sjelf. Derefter uppträder br Wejdenhjelm, E. A., som ;rkänner att inför sunda förnuftet allmänna val abtrakt taget äro rättvisa och riktiga; ren likväl taade han för klåssval och emot förslaget, såmt rönte lerföre lifiigt bifall. Statsrådet Gynther försvarar förslaget med något mera bestämdhet än de öfriga konungens rådgifvare. Han förklarar att jirgongen att förslaget blott varit tt konjunkturförslag är både falsk och förnärmande. Han upptager grefve Lagerbjelkes anmärkningar emot redaktionen af förslaget till besvarande, hvarföre hr Gynthers anförande lämpligast bör redovisas i sammänhang med grefve Lagerbjelkes. Friherre Raab, A., upptog också och vederlade en af grefve Lagerbjelkes anmärkningar, den att hyresgäster i städerna icke hade rösträtt, då arrendatorer på landet hade sådan. Telaren påminde att arrendatorn på landet såsom sådan är industriidkare, då deremot byresgästen i staden såsom sådan blott bor i de rum han hyrt. Grefve Hamiltons påståend: att valrätt icke tillkommer individen såsom sådan, utan som representant af ett intresse istaten, hvilket antagits som ett axiom, bestriddes af frih. Reab. Man hade sagt att i Eogland kunde en sådan representation som der finnes vara lämplig, emedan der fanns en allmän enda. men som här icke fanns en sådan allmän anda, så skulle ett antagande af allmänna valrättsprincipen leda till vådor och omstörtningar. Med anledning deraf pimince talaren alt Englands allmänna snda var just en verkan af dess fria institutioner cch om allmän valrätt bär blefve tillämpad, så skulle ockeå den säkra och neturliga följden blifva att här uppstode en lika god allmän anda. Man hade vidare talat om representationens ålder och orubblighet. Men hur bar den skyddat mot omvexlingar? Om den bistoriska grunden skulle skydda en institution, hvars brister af alla erkänvas, så skulle ju också för bibshållandet af lifegenskepen den historiska grunden hafva kunnat åberopas; och den gamla franska adeln, hade den visat sig ega stabilitet, oaktadt den onekligen hade en historisk grund? Eller despotismen? Har icke Gustaf Wasa räcdat fäderneslandet och gjort sig ett namn lika frejdadt som kärt för alla svenskar derigenom, att ban i trots af påfvedömets, munkväsendets och aflatskrämeriets historiska grund befrisde Sverige från dess historiska förtryck? Och hutu är det med motpartiets väldigaste kämpar? Talaren vänder. sig serskildt till. hr von Hartmansdorff, huru akta de på den historiska grunden, då de sjelfva vilja någon förändring? Eller bar icke hr von Hartmansdorff arbetat för de fordna skolverkens upphäfvande eller förenande enligt den nya åsigten, oaktadt obestridligen de gamla undervisningsverken hade en historisk grund? Det har han gjort derför att han varit öfvertygad om de gamlas bris ster och de nya skolornas företräden att åstadkomma bildning och upplysning, och frib. Raab uppmanrade hr von Hartmansdorff att nu vara konsequent. — Man har sagt att eftergifter åt demokratien födde nya anspråk, att allmänna valrätten icke lemnade säkerhet om bestånd. Det kunde talaren medgifva, så vidt man dermed ville säga, att hvarje sambällsförfattning blir icke beståndande. Visserligen hade man vid restaurationen i Frankrikå sökt så mycket som möj!igt kringskära valrätten, men hvad gegnade det då thronen likväl föll 4830. 4848 års hvälfning undveks icke derigenom att man envist vägrade att utsträcka valrätten, men hade kunnat undvikas genom eftergift. Belgien och Holland, som erhöllo denna utsträckta valrätt, förblefvo utom all oro. Konungarne i Belgien, i Holland och i Danmark bade gått folkens önskningar till mötes, och derigennm bade deräs tbroner stått starka och orubbade. Sveriges konung har också sökt befrämja bifall till allmänna valrättens tillämpniog här, och talaren beklagade att 4850 års ständer afslagit det kongl. förslaget. Angående hvad man: yttrat att upphäfvandet af adelns ärfiiga representationsrätt skulle upphäfva monarkiens ärftlighet, anmärkte frih. Raab, att derna tanke är vacker, emedan den grundar sig på adelns kärlek för konungen, men förnärmande för andra medborgare, som säkert lika mycket som edeln bade uillgitvechet för en ädel konung. Och hur bar adeln kunnat skydda monvarkierna? Kunde engelska adeln hindra 4649 cch 4689 årens händelser, kunde den gamla franska adeln hindra revolutionens förfärliga framfart, eller kunde den nya franska adeln, om pärskemmeren så får kallas, hindra utbrotten 4850 och 4848? Det är icke svenska edeln, som uppebåller svenska thronen, uten svenskarnes urgamla Ikärlek för sina konungar. För öfrigt ansåg frib, Raab det hafva varit riksdagsmännens pligt att hvar i sin ort inbemta sina. Imedborgsres tarka och att framlägga den i stånden. Sjelf bade han i sin tratt hört sig omkring och flertalet hade varit för det kungliga förslagets antegande, ehuru dock några varit deremot. Säårskildt hade han, sedan han anländt till riksdagen, erhållit bref från flera bekanta af adelsmännen, med begäran att få veta dagen, då det kungliga förslaget skulle förekomma, på det de måtte kunna infinna sig för att trösta för detsamma. Den lyckan att veta degen på förhand hade likväl icke varit minoriteten beskärd, eljest skulle det kunBat bända att de olika partierna räknat ungefär lika stort antal. Frib. Raab tröstade för förslaget. Z Hr Dalman: Grefre Horn öppnade debatten med det påståendet, att förslaget hade republiken till ändeamäl och förstörelsen till medel. Talaren beklaide att på delta hus sådana ytträhden blifvitfällda lam ett förslag som Sverioes kannng ansett sig al