Aftonbladet – 19 december 1850, sida 1

TT ARE ATEA Anglikanerna, Puseyiterna och Ka-(; tolikerna i England ). Den fälla som D:r Pusey, Theologie Proessor i Oxford, uttänkt och: gifvit sitt namn, och som hans lärjungar ställde fram och försågo med låekmat, har numera blifvit känd för hvad den är — en fålla, och kan derföre ej lingre begagnas som sådan. Den enfaldigaste rötta utanföre den förstår hädanefter fullkomligt hvad hon äfventyrar vid att våga sig dit in. Och vi tvifla att någon mera, utom den som redan befinner sig inom gallret, skall öfverlåta i sig åt de ultramontanska rottfängarne. Dessa andliga gillrare hafva nu mera sin för: nöjelse uti att bålla upp buren för hela verl-! den, och visa huru många och hvilka ståtliga kräk de redan fångat. Och ehuru de icke kuncl, na yfvas öfver den fullständiga cceh oåterkalle-: liga fångsten af sådana högdjur, som vår presjs mierminister och biskopen af London, kuunal de i alla fall visa att den ene der förlorat! ansenligt af sin pels och att om den andre slapp undan, så vär det i en så snif vändring, at! hela svansen stannade qvar. Beträffar.d2 lord John, så är det uppenbar: att han endast vädrade på betet och tyckte det dofta af helig salvelse, men när han till slut märkte det o:a papisin, drog ham sig: tillbaka i lagom tid. Hans tillkönmgifvande, i sitt bekanta bref, af betets försåtlighet; har väckt! stor harm hos den förslagne rottfångaren mir Bennet. Kr Biskopen af London lopp i fällan med all: fyra, och vädrade ej blott på betet, utan sväljde det; ja förordade det strängeligen ho: hela sin hjorl, ända till dess den stora upptäckten blef gjord och samtliga sällskapet i buren: bo:sdes med utsläpphing band hopen, som H:r en riktig kaltnatur vid sådana tillfällen. Hans Högvördighet (His Grace) lagsde sig nu dän!: sjelf, .med mera ängslan än. värdighet, qv3rlemnande; på sätt vi anmärkt; en del afsiol skrud i gillret. N Men nu korämer The Reveresd m:r Bennetli fram och kungör fölständigt heta historien oml: sin fälla i S:t Barnabas, samt afkastningen der-l af. Vid omsorgsful! granskning af denna bistori, måste vi bekänna vår oförmåga att upp-. 4 l täcka någon skilnsd som är värd att pämnas; emellan Puseyiternas kyrka och den nya katolika, som förestås af f. d, anglikanen, nu merå 1rykatoliken, pater Newman. Begge äro, först och främst, ofelbara. Anglikanska kyrkan deremot kan fela, enligt m:r Bennets påstående, derföre att det är en nationalkyrka. Men hans egen Puseyitiska kyrka är, siger han, allmänn!ig (catho!ica), och derigenom ofelbar. På kyrkans ofelbarhet hvilar, enligt m:r Bennet, vissheten om den heliga Skrifts äkthet. De bevis för d-nna äkthet, som vi andra, vi profana, söka i urkunder, i historiens vittnesbörd, i Skriftens eget innehåll, betydd ingenting. Vi kunta endast tro på Bibelns äkthet, om vi lita på kyrkans ofelbarbet; och vi måste Jita på kyrkans ofelbarhet för att kunna tro på Bibelns äkthet. Sådan är den demonstrar tionscirkel, hvilken m:r Bennet anvisar såsom Puseyismens grundval. Men detta är icke blott ultramontanism; det är låvgt mera. Romerska kyrkans grund är sundt förnuft och sund 10gik i jemförelse härmed: Ofe:barhet alstrar allmakt. Om kunskap är makt,, , så kan kunskapens fullkomlighet och ofelbarhet icke vara mindre än högsta makten. Men då kyrkanär i besittning deraf, hvar söka denna dess allmakts organ, des: hufvud? Månne hos ett concilium af denna allmänneliga kyrka? M:r Bennet inser att ett sådånt concilium skulle komma att likna en björngård. Månne man, i misströstan om det önskade resultatet hos ett concilium, skall öfverlåta det afgörande ordet åt något utländskt överhufvud, främmande för och motsatt all inhemsk lag och ordning ?.... M:r Bennet tager sig till vara att klart utt la någonting sådant; men han Häntyder derpå cch alla hans argumenter leda till den stora shtioljden — påfvevälde. För ögonblicket var det döck oförsigtigt att uppenbara det. För m:r Benr et är oskså tiden till kyrkans fullständiga restauration icke inne ännu. TI afvaktan derpå förordar hån anarkien.: Hans åstundan är, att hvar kyrkoherde må fortfara som honom sjelf tyckesbäst, predika hvad han fibnerlämpligt, och iakttaga de ceremonier han enser ärdamålsenligast. Kronans myndighet i kyrkliga sngelägenheter bestrider har, derföre att den skulle blifva premierministerns, och premierministerns derföre att det, i vårt land, skulle när allting korhmer omkrivg, blifva — folkets, Kronan, parlamentet, folket må ingonting hafva att skaffa med kyrkans fäder och deras åtgärder. Det ltillkommer icke. lekmannen. att blanda sig derwi. Det är en presterlig angelägenhet ända ligenom; einedan -ofelbarhet tillbör prestestådet. Och då, efter denna lära, folket icke äger att välja sina prester, ej heller kronan att utnämIna dem, så följer -att denna nya kyrka skall Iblifvå n levitisk korporation, fortplantad, genom seminarier och utnämningar inom sig, helig till sina planer och ofelbar i sina förklaIringar. Lägga vi till denna kyrkliga inrättIning de ultramontanska åsigter, som utmärka IPuseyismen, så få vi någonting som är ansenligt förmer, än påfveväldet. Det är rent af en hednisk kyrka, med siua kaster, sina signerier, sina pagoder och: sina braminer. Det är en tillbakaskjutning af -samhället, icke till Tmedeltidens, såsom påfveväldet vill, utan till det hedniska prestväldets mest aflägsna skymning. ) Se art. England nyss ofvan,