Aftonbladet – 17 december 1850, sida 1

IR 0 RER te rt rn ETT TEE TTT RV Be sammay oftast på tjenstetiden; men som denna tjenstetid af arrendatorn aldrig med säkerhet Ikan beräknas längre än till tjensteoch fardagsåren, eller 2:ne år, kommer ej heller arTtendesumtmman att uppgå till samma belopp, som om -bostället kunde utarrenderas på t. ex. 30 år, med öptionsrätt för arrendatorn. Bet slutar sig åter boställsinnebafvaren att (i händelse bostället är bebyggdt, hvilket ofta icke är fallet) sjelf emottaga och bruka bostället, hvad blir väl då händelsen? Jo, om han icke äger enskild förmögenhet, utan varit tvungen att under sin långa svältkur som subaltern och andre kapten skuldsätta sig, så måste han ytterligare tillgripa samma utväg för den betydliga summa, som på en gång erfordras till inköp af kreatur, inventarier, första utsädet m. m. Jag vill likväl antaga att boställsinnehafvaren lyckas anskaffa. ifrågavarande betydliga summa; och att han således befinner sig vara en välbeställd landtbrukare, samt att: han efter erläggandet af räntan å den gjorda skulden och de lärpenningar . han som rekryt i landthushållning fått vidkännas, slutligen Jyckas bereda sig mer eller mindre öfverskott. Då kallar honom plötsligen tjensten att öfverlemna boställets skötsel och sin dermed förenade ekonomiska välfård åt legda, kanske ovana händer. Finnes väl i ett dylikt förhållande något afundsvärdt? Är ej den koatant aflönade officerns belägenhet vida fördelaktigare, då hans inkoast alltid är gifven och oberoende af allaförflyttningar från ett till ett annat ställe? Såsom skäl till boställenas bibehållande för vissa personer anföres nödvändigheten att bereda dem bostäder, hvaraf de i annat fall skulla sakna tillgång. För attlikväl detta skäl må kunna anses välgrundadt, fordras ju i första rummet, att alla boställen voro bebyggda och i det andra, att alla bostadsboställen af siua innehafvare vore bebodde: men detta är ingalunda fallet, -utän hör det allt mer och mer till undantagen att någon innebafvare sjelf bebor och brukar sitt boställe. Hvad slutligen aflöniogen medelst boställen angår, så utgör den icke allenast. n misshusbållning med statens medel, utan innebär äfven en påtaglig orättvfsa emot en större del af löntagare... Om nemligen armeens samtligel boställen (allt i mån de blifva lediga) till enl början utarrenderas för kronans räkning, såär min fullkomliga öfvertyge!se, att de tillsam-! manlagdt skulle inbringa; icke 50 procent utöfver deras uppskattningsvärde, som detta för-: slag upptager, utan 75 procent och derutöfver. Statsverket skulle således bärigenom tillskyndas en-betydlig. fördel, och detta icke på be-l kostnad af armåbefälet i sin helhet taget, utan endast på bekostnad af befslet vid en.del regementer. Någon större olikhet, således orättvisa, än den boställenas afkastning relatift tilll sitt uppskattningsvärde företer, kan svårligen anföras. Man finner nemligen afkastningen vid en del regementen, synnerligast de norra, jemt uppgå till uppskattningen; vid andra eller det stora flertalet öfverskjuter deremot samma afkastning betydligt uppskattningsvärdet, ehuru alltid olika vid till och med sämma regemen: ten. : Ja, det finnes fall, och dessa ej så sällsynta, då t. ex.inom samma regementen, i följd af boställenas olika uppskattning, den ena kompanichefen tjenar för 2 a 3 gånger så mycket, som den andre. Kan väl pågot finnas orättvisare och mera klandervärdt ? ; Detta om befälets aflöning. Hvad åter truppens angår, så förbåller sig dermed sålunda: att vid de indelta trupperne är manskapet, re latift till-dess tenstgöring, ganska högt sflönadt; ja till och med så högt att icke sällan roteknekten eller ryttaren befiniies i vida bättre ekonomisk ställning äl dess rotehiållare. Hvad den värfvadesoldaten åter angår, kan man nära nog betrakta honom uteslutande? såsom ett entreprenad-föremål. — Dåligt aflönad medan han tjenar, är han utan annan framtid än den han, utslåpad och förstörd, med 8 rdr om året kan förskaffa sig. Under öfvervägande af allt hvad här ofvan jo aflöningen blifvit fullständigt ådagalagdt, bar jag trott mig finna giliga skäl till de förändringar förslaget ionebåller, nemligen: successiv indragning af indelta armeens boställen och deras utarrendering för kronans räkning; en efter bifliga grunder bestämd årlig lön för hvar och en af såväl befäl som underbefäl, hvilken under alla förhållanden oafkortad åtnjutes och minatligen utbetalas; särskilda, oberäknadt lönen, till godo kommande tjenstgöringspennipgar, under all slags tjenstgöring; särskild aflöningstillökning under kommenderingar utom brigadens stånd; skjuts och trktamentsersättning under embetsresor; samt slutligen särskild aflöningstillökning för värfvadt manskap i följd af förlängd tjenstetid. Innan jag lemnar aflöningsförbållanderna, bar jag arselt det våra på sitt ställe att yttra nåIgraord om den bevillning å lönerne, begrafningshjelp och fullmaktslösen, som armeens be Ifäl för det närvarande får vidkännas. Hvad först bevillningen å lönerne angår, så saknar Idatta sätt att gifva med ena handen och taga igen med den andra, all rättsgrund. Att till Istaten återlemna en del af den lön, som bliflvit bestämd såsom ersättning för bestridandet vlaf en nödig ansedd tjenstebefattning, härleder lsitt ursprung från det financiella betryck, som blifvit en följd af de olyckliga och allt inre välstånd förstörande krig, hvaruti nationen al läregirigheten och vetilösheten under en framfaren tid invecklats. Förenämnde återlemnande utgjorde. således ett offer på fäderneslandets laltare af män, som derjemte uppoffrade lif och Iblod för bevarande af den nationella sjelfstänIdigheten. Offret af denna bevillning var dock lendast tillfälligt och borde således ej heller Ifortgått sedan den financiella krisen, som framIkallade detsamma, upphört. Atrån att bibeIhålla de inkomster hvaraf man en gång kommit i åtnjutande, har likväl förvandlat denna, så väl som många andra afgifter, ifrån tillfällig gärd till ständig beskattning. Ar detta likväl rätt, är det ädelt af nationens ombud latt längre vilja fortsätta ett beskattningssätt af dylikt ursprung? . Öfverensstämmer detsamms I öfrigt i någon den ringaste mån med förnulftsenliga statshushållningsprinciper ? Jag tror intetdera. Äro lönerna för högt tilltagna, så låtom oss minska dem, men icke längre fortsätta det gyckel, som pu eger rum, att nem