Aftonbladet – 12 december 1850, sida 1

nas för manskapets underhåll, beklädnad o. s. v. samt den tunga och kostnad landtbruk och näringar genom beröfvad arbetskraft under tiden vederfaras. Ehuru föga dessa omständigheter böra tagas i beräkning, när de, i ett stort och nationelt intresse åtföljas af ändamilsenlighet, bör dock i så mycket större mån mot satsen inträffa, när denna till minsta skymt saknas, och förhållandet icke annorlunda kan anses än som en stor nationel misshushållning, uppgående, då förlusten af dagsverken inberäknas, till cirka 450,000 rdr årligen. Under dessa Tförhållanden och i betraktande deraf, att man å ena sidan ännu icke ansett tiden vara inne, att, i öfverensstämmelse med Förslaget JM 1. bygga försvaret på ett ändamålsenligt genomfördt beväringssystem, samt å andra sidan den förökade kostnad och ytterligare tillökning ;j onus för landtbruk och näringar, som beväTringsmanskapets efter behofvet förlängda öfningar och dermed gemenskap ägande förhållanden skulle medföra, aldrig af mationen kommer att bifallas, eller rimligtvis ens kan begäras, i jemnbredd med underhållet af den lnärvarande stående hären och de dyra inderta trupperne, har jag ansett mig finna giltig anledning att föreslå, det beväringsmanskapets öfningsmöten under fredstid skola upphöra. Vid föreslåendet af en dylik åtgärd har jag i öfrigt fästat så mycket mindre betänklighet, som jag Igjort detsamma i förening med inrättandet af lallmänna skjutöfningar, hvarom mera här nedan. Angående den tredje afdelningen af Landtförsvaret: Landtstormen, så anser jag dess tillvaro, under förutsatt fiendtligt anfall, af ingen kunna bestridas, hvarföre jag härom ansett öfTI verflödigt anföra något utöfver hvad som i förslaget förekommer. I Rekryteringsföreskrifterne äro i det hufvudsakligaste oförändradt bibehållne. Jag vill derföre ingalunda hafva sagt, att, hvad de indelta trupperne angår, rekryteringsföreskrifterna icke bordt i vissa delar förändras, t. ex. att antagningen borde ske på vissa år, istället för hvad nu äger rum, nemligen på nära nog hela :lifstiden. Men som denna förändring skulle föranledt rubbning i knektekontrakten, har dervid ingenting blifvit åtgjordt. Ofvergående till Befordringslagarne — denna vigtiga del af så väl den militära som hela statsorganismen — kan jag icke undgå att anföra hvad som gäller såsom en obestridlig san-; ning, nemligen: att få ibland våra samhällsinstitutioner äro mera sväfvande till sitt innehåll, följaktligen mera tillgängliga för godtycket, än de som angå befordringarne inom armåen. När man betänker den röl, som den väpnade styrkan, i följd af särskilda egendomliga förhållanden, skulla kunna komma att spela mot den obeväpnade, så kan man icke utan! bekymmer se, om tilläfveniyrs lycksökeriet — ett tvåfalldigt lycksökeri — berasödar sig att vid de raoilitära befordringarne göra hemliga bivilkor och tysta förbehåll mera gällande än förtjenst och duglighet; ty ett sådant förbållande skulle förqväfva all sjelfständigbet, samt verka demoraliserande och samhälisvådligt. Hvilket medel skulle väl stå en antinationel regering närmare tillhands för att förvandla vår armå ifrån hvad den bör vara — ett af nationen underhållet betryggande värn för dess isjelfständighet — till ett verktyg för en högre viljas personliga intressen, äfven om dessa komjma i strid med folkets; med andra ord, göra armåen till en särskild, mot det stora hela a!I vogt sinnad och af enskilda intressen styrd stat i staten, än just det godtycke styrelsen nu kan tillåta sig vid alla militära, isynnerhet mera inflytelserika befordringar? Svenska folket bör visserligen uti sin konungs högsinnade tänkesätt och nti det af ho-! inom antagna valspråk se ett betryggande rmmot alla machiavellistiska åtgöranden i så väl ett som annat bänseende. Men konungens per-l, isonlighet kan ej vara allt, och bör ej eller vara ; det i ett konstitutionellt land. Garantier motli missbruk af makten få der icke anses såsom li uttryck af misstroende, utan föreskrifvas ovill-! korligen af sjelfva sakens natur. I följd häraf! har jag för min del trott, att ingenting sku!le! vara välkomnare för hvarje ärligt och uppriktigt menande fosterlandsvän, som med allvar betänker de nyss antydda vådorna af ett god-:! tyckligt befordringssystem, ej eller att någotl: säkrare skulle leda till ett godt ändamål, än bestämda och tydliga, samt med rikets sannskyldiga-nytta öfverensstämmande befordringslagar, hvilka på samma gång satte styrelsen i itillfålle att rättvist kunna belöna nit och föritjenster, som de förhindrade all gunst och manInamån samt satte individen i tillfälle att skörda en välförtjent lön för dess hemödanden för det allmänna, ra. a. o. inneböllo: uppmuntran itill en ädel töflan, samt korrektiv mat godtycke, nepotism och lycksökeri. Det är af denna anledning som jeg, i fullkomlig konseqvens med de äsigter som föranhvarje uppfylld pligt medför en cesiäma? rättighet, och hvarje utmärkt skicklighet ett företräde; allt under ihågkommande ati t:nste; männen uteslutande äro till för statens skull,l,, och icke stalen för deras. Såsom följd härafls har äfven i de lägre officersgraderne en vwisslp bestämd mindre del af befordringarne blifvitb afsedd att ske ufom fur, ren likväl alltid under iakttagande af sådana former, att godtycket och favoritskapet äfven från dessa befordringar för alltid blifva bannlyste. En långvarig fred, beqvämligheten, om jag så fir säga, af tjenstgöringen, synnerligast vid de indelta trupperna, aflöningsförhålianderna, befordringen i de lägre befälsgraderna, uteslutande efter anciennitetsprincipen, pensionernes otillräcklighet för de oundgängliga lefnadsbe-lia bofven 0. s. v. föranleda tillsammans:agdt denlat långsamhet i avancemanget, att det nära nogso för styrelsea blir omöjligt att för tillsättandet! Me i-1