Aftonbladet – 11 december 1850, sida 2

Jag tänker att jag måste lösrycka dig härirån, leda dig till en ädel verldsåskådning, emelan jag älskar dig, Diogena, emedan jag ej an lefva utan ditt milda, älskliga leende, emelan jag ej kan umbära extasen af dina kyssar. ), Diogena! vänd dig icke ifrån mig! Tänk på aftonen af vårt första möte, tänk på ... Spar dina ord, jag tror dig icke mer,, sade jag kallt. Du har fästat dig vid jorden, vid iden och dess intressen — men kär!eken härstammar från himlen och är oändlig. Der känner ingen tid, om menskligheten bekymrar åen sig ej och har intet annat mål än sig sjelf. En sådan kärlek måste jag finna, eller förgås; du eger den ej, da känner den ej och kan ej gifva den; således har jag intet gemensamt med dig.o Mitt bröst bäfde sig i konvulsiviska snyftningar, mina ögon gnistrade i en obeskriflig lustre; jag liknade en vredgad gudomlighe: och var irfesistibel. Men han kastade sig tilt mina fötter, han lofvade lösgöra sig från alla förnuftiga intressen, ban ville desavouera hela sin förflutna lefnad och endast lefva ett kär tekens lif för mig. Hans ord lemnade mig kall, hans flammande kyssar väckte min rysniog, jag var i desespoir, ett föremål för mir egen f:sa. Min styrka hotade svigta; då tog Bonaventura mig i sina armar, och sakta grå tande som ett trö.t barn, hopknäpptej:g tröstlös mina små händer till bön och insomnade i hans armer, bstäckt af hans kyssar. Morgonen derpå vaknade jag med harm mot vg själ Jag satte ingen tro till min mans löften, och likväl såg jag redan samma dag at han gjorda allvar med deras uppfyilande. Ha besökte ej mera läskabinettet, han undvek all de utmärktare min, med hvilka han eljest bru kade konversera; och likasom furst C:llenberg vek han ej mera från min sida.