Aftonbladet – 11 december 1850, sida 2

Med en pråktig indignation gjorde jag mig lös från honom och sade: Nå väl, så vill jag åtminstone ej bidraga till att blifva dig en ljuf vana; jag vill heldre vara dig umbärilig, och j:g är det redan, ty vi båda förstå ej och hafva aldrig förstått hvarandra! itogenal För Guds skull, hvilken förändring! utropade Bonaventur2, helt och hållet foudroyerad af min underbara vrede. Nej, nej, Bonaventural, sade jag och skakade smärtsamt leende mitt bufvud, under det jag med mina små rosiga händer sköt honom tillbaka; bedrag dig ej, du älskar mig icke, bg vet det. Du tröttnar vid min sidax Min Diogena! Hvem kan, såsom du, uthärda strapaser, som kunna ruinera den starkaste kropp? Du har i deg på morgonen promererat två timmar med vicomten, sedan for du i den brännånde soihettan till Karlsrube för att bese museum, der vandrade du genom slottet, bibiiotbrket och de obetydligaste kyrkor. Efter hemkomsten rei du upp till Iburg till en dejeuner, och derifrån giek du till fots. Vi ha setan dinerat i det bulersamma hoitl MAngleterre och derefter gjort en lång ridt öfver Lichtenihil och bergen deroakring, dansat två timmar i furstinnan Ö.zaiskas salong, och reden då vi foro hem och jag var halfööd al trötthet, började ditt elaka lynne. Lyc du, som, oaktadt dia irritabilitet och dia ner svaghet, förmår dagligen uthärda dylika fetiguer; jag kan och vill det icke, och ingen kan det. pFurst Callerberg kan det emellertid, frame kastade jag. Emedan han endast lefver eit kroppskf, ej tänker, ej könaer, och emedah detta vansinnigt toma lefnadssätt ej plågar honom till döde såsom mig. ,Och hvad tänker du då göra? frågade jag