Aftonbladet – 11 december 1850, sida 1

förrätta af en indifferent betjent, åtog han sig med en devotion, ett nit, som visade att ban drefs dertill af en djup, för honom sjelf omedveten känsla. Jag kan ej säga att detta slags hyllning cerdeles intresserade mig, så mycket bon genre den än var. Jag vande mig snart att se fursten följa mig, såsom en planet följer sin o!, och jag förblef kall dervid. Endast då jag talade med andra karlar, då jag vwisade andra briljantare männer något företräde framför honom, och ett moln af depit bredde sig öfver hans impassibla ansigte, då gjorde det mig ett slags glädje att betrakta honom och tänka, att jag, om ock endast för några ögonblick, till och med förmådde lifva detta marmorbhjerta. Briljantare var cck i alia fall vicomte Servillier. Eldig, fantasirik, petillant som alla provengaler, liknade han äfven i sitt yttre kärlekshofvens sinnrika, glödande troubadurer. Han författade verser och sjöng dem förträffligt efter sjelfuppfunna melodier. Genast då min gemål presenterade honom för mig, sade han med en blick, som uttalade hela den varma innerligbeten af hans natur: men för Guds skull Bona:entura, huru kan du lefva i strålglansen af denna gudauppenbarelse! Fruktar du ej, att dess hvirfvel skall slunga dig från jerden upp till den flammande solregion, hvarifrån den härstammar? Det låg onekligen en viss provengalisk jactance i detta utrop, men grefven var van att höra sådant af Servillier, och det ovanliga deri försonade mig med dess besynnerlighet. Lord Ermanby sade ingenting; ban satte sig stillatigande, stödde det ljusröda lockhufvudet mot en trädstam och lade fötterna på en stol, den han balancerade hit och dit, bållande knappen af sin badine i munnen. Han var en typ af geod breeding, Lifvet förflöt nu lugnt för mig, som för alla