Aftonbladet – 7 december 1850, sida 2

slöt mig sedan, liksom drifven af en oemotståndlig impuls, i sn famn. Förlåt en vän af er mor, min dyra gref vinnan, sade har, om likheten med henne ock med min oförgätliga Feustipa öftermannade mig. O! ni har dessa fruntimmers magiska ögon, ni har detta oefterbärmliga bländande je ne sais quoi, som förlänade dem en sådan trollkraft. Nåväl, så älska mig då, gref Mariola svarade jag, såsom ni älskade dessa fruntimmer. Föreställ er, att jag är er dotter! Jag har aldrig känt mina föräldrar, jog bar till denna dag lefvat ensam och utan kärlek, och efter kärlek längtar jag ! En djup suck af den arma Dornefeld afbröt mig, och erinräde mig om, att dessa ord kunde hafva sårat henne. Förkrossad af ånger ka: stade jag mig i hennes armar. Min gods Dornefeld, utropade jag, du har älskat mig; ja du har älskat mig med denna rena öfverjordiska englakärlek, hvarmed serapherna älska de barn, som 2nförtrotts åt deras skydd! Du har aldrig behöft mig, och likväl gifvit mig allt! dig vördar jag, dig tillber jag, du är för hög för min kärlek. Underbara barn! sade grefve Mario, i det han förvånad betraktade mig. Och hvad tänker ni er då under den kärlek ni hittills sakmat och efterlängtat? Hvad fordrar ni 2f den? Hvad jag fordrar ? återtog jag drömmande och försänkti en ögonblicklig tankfulibet. De! hade jag aldrig gjort mig reda för, aldrig frågat mig sjelf. Ordet kärlek hade som med ett trollslag uppfyllt bela mitt bjerts; likasom paniheistens gudom är verldsalltet, så hade äfven kärleken verit allt för mig. Nu då den Positiva frågan gjordes mig, då Bonaventuras ögon med trånsande uttryck bvilade på mig nu tycktes plötsligt min själs do:daste djup afslöja sig och kärlekens poesi i mitt hbjertas