Aftonbladet – 7 december 1850, sida 2

SANN rareeeer Hans far hade mött boczom i Berlin; för att derifrån hemta honom til sina gods. Baoar venura bar den beqväma sandfärgede turistpaletån, den ob!ekta linnevesten, den grå bredskygg ga hatten och d2 lätta damaskorna, hvilka engelsmännen, dessa mästareidet comfortabla, bafva bragt en vogue. Jeg bar en mörkbrun ridklädning, som på ena sidan var knäppt uppåt. Då jag hatade all småsktighet, ailt gene i min toilett, så ville jeg ej beller veta af dessa ehernisetier, eravatter, .manehetter och alla dessa tusende simables riens, som utgöra andra fruntimmers högsta öponfögvad. En bred, hvit k:2ge, som lemnade hels och bröst fria, nedföll öfver mna skuldror och var till hälften betickt af mina lockar, hvilka i praktfull gr:ze, glinsande som concentrerade solstrålar, omgåfvo mig. Ena hofmästare anmälde nu att theet var serveradt, Jag bade i mitt hjertas silibet glömt att någon tletimma fsnns, och att råson på jorden kunde tänka på att äta, då jag var så Jycklig. Huru lestört blef jag såledus ej, när Bonaventura, i det han bjöd mig armen, med stor belåtenhet utbrast i dessa ord: förtriflligt, min Diogenal Du skall få se bur jag ämnar begagna din gästfrihet. Den låvga resan och alla de häftiga emotionerza göra sig ou gällsnde, och jag medför en Vikt:E horgeask aptit till vår första gemensamma måltid Det glider mig för din skulll 53 ä men ett moln lade sig omkring EPn själ, j:g fann mig ej förstå honom. Under det vi sutto vid bordet, unier det Bonaventura åt med stor ifver och :s i bigående af alla lätta confiturer en:ast uisaxte le bastantaste költträtterna åt sig cech desssmellen muntert talade med mig och sin far sm sin lycka, fällde mitt bjerta i sitt stilla nre sina första bittra tårar öfver det pård tesappointementet. (Forts.) P äg a ia J e tf