Aftonbladet – 7 december 1850, sida 2

Vi sjönko i hvarondras armar, vi blandade våra tårar, vi bäfvede under den första flammande kyssens Jjufva rysning. E:t-ögonblick hade: indissolubelt: sammanlänkat tvenne exi stenser. Gref Morio och Dornefeld stodo stumma. En sådan precipitation öfverstegallt hvad de upplefvat, allt bvad man khunnat förutse. Vi knäböjde för grefven, vi bådo om hans välignelse, han slöt oss rörd till sitt bjerta. Pei år naturens allmakt, sade han; ,välsignad vare den stuvd, som sammanförde erto Han talade om Dorrefeld, om biensearcer, om min förmyrdere, om nödvändigheten att gå tillsråds med honom; vi hörde det knappt, eller blott så, som andeverldens saliga innevåhare möjligen förnimma jordlifvets oheliga buller. Bonaventura bade fört mig nedi trädgården till en bänk, under skuggan af en väldig lind. Här störtade han åter i stum beundran till mina fötter. Här betraktade jsg först den magnifika skönheten i h:ns yttre. Han hade då uppnått sitt 22 år. Hög och smärt, egde ban hela den flexibilitet, hela den underbara elegans, som men finner bos ynglingar af gamla sd iga ätter. Mörka lockar, svarta som korpens Vingar, föllo mjuka bring hans genialiska p:nna, ech kt solsirålar vr en blå spegelkler sehweizersjö framtindrade bans b:una med der mest limpida lustre ur nöthipneps kvitblå yta. Jag lede misa bänder på hans hufvud och ville öppna munnen för alt i ord jutandss hela den glödande fuliheten af tin äl — då pressade Bonaventura bastist mina! bänder mot sitt bröst och seda sakt, med af ienerlig röreise vibrerende stämma: ,O tyst, tyst, min Diogena! Känner du då j att den jordborn:s själ endast gradatim förroår uihörda himlens solighet? Känner du ej Diogens, att ditt blotta åskådande förintari