Aftonbladet – 7 december 1850, sida 1

bröst, som var beredt att öppna sig för nya, länge anade extatiska hänförelser. Då träffades hastigt mitt öra af ett obekant ud. Jag lyssa de uppmärksamt. Ett posthorn!, utropade Feller, som från sina resor var van vid denna toa. Jag hade i vårt långt från landsvägen beägna slott aldrig hört rå got posthorn. Ännu en gång skallade ljudet, och i nästa ögonblick höll en elegant resvagn vid sjöstranden. Tvenne män sutto deri. Den ene, redan öfver medelåldrep, bar den ädla prägeln af denna indestructibla skönhet, som endast är aristokratiska familjer förbehållen. Den yngre — sck! ännu slår mitt hjerta med fördubblad vibration, då min fantasi återkallar den saliga emotionea vid detta moment. Båda cavaliererna — ty onekligen voro de sådane — Jutade sig ur vagnen, då de sigo mig, och isynnerhet tycktes den yngste blifva alldeles utom sig vid min anblick. Utan tvifvel har den väl ock erbjudit något högst ovanligt. Jag befann mig då i denna intagande period af det qvinliga lifvet, då barnet hastigt öfvergår till qvinna, och förenar hvarje barrdomens behag med qvinnans bländande trollkraft. Rosatricoten, som omslöt mig, förrådde, så långt vattnet tillät det, den symmetriska skönheten af min adliga gestalt. Mina guldgula lockar nedföllo, likasom öfversådda med briljanter, på mina skuldror. De fina svarta fransarne, som skuggade mina ögoplock, beslöjade mitt ögas mörka Iris, hvilken, mjuk som samiret, hbkväl inom sig dolde en så brän nande glöd. Jungfruiig blygsamhet dref mig från stranden, och likväl höll snglngens flam mande blick mig magisit fängslad inom sin trollkrets. Endast långsamt simmade jag ut till midten af sjön, och då jag vände hufvudet tillbska, sig jag den unge mannens öga