Aftonbladet – 7 december 1850, sida 1

MA SUVI DURBGR m KIEGITMIS Al: UL 4 UILCITHIUUe RR ARNE Wienerkabinettets sednaste program i tyska frågan. Det ministerielia Wienerbiadet Lloyd för den 26 November har en ledande uppsats rörande stridigheterna raellan Preusea och Österrike, som i flera fall förtjenar uppmärksamhet, bland annat derföre att den på ett ganska pikant sätt framkastar vinkar om den preussiska konungens tvetydiga politik efter Marsrevolutionen, samt påmianer om det misslyckade försöket att sälta Tysklands kejsarkrona på Fredrik Wilbelms hufvud. Den halfofficiella uppsatsen lyder som följer: Vi veta icke om H. M:t Konungen af Preussen och hans ministrar ännu äro af den mening, att den preussiska monarkiens gränslinea är betydligt rubbad, och att den, på grund af Fredrik 1I:s önskan, samt professorerne Arndts, Dahlmanns, Gervinzs med flere; inbillningar, jemte ett stort antal tidningars ledande uppsatser och korrespondensartiklar m. fl. vigtiga och märkvärdiga omständigheter af dylik beskaffenhet, numera ej är att finna der den angilves på landskartorna, utan i stället är i närbeten af Bodensjön och Tyrolen, samt några mil öster om Passau. Vi erinra oss ännu den tid, då ett antal herrar, i svarta frackar med hvita västar och halsdukar, infann sig på slottet i Berlin, bos Preussens monark, och genom en herr Simon, som skall bo i Königsberg, tillbjöd honom herraväldet öfver en stor mängd tyska suveräna stater, såsom Bayern, Hannover, Wärtemberg, samt likaledes öfver Böhmen, erkehertigdömet Österrike, Mähren, Illyrien, Tyrolen, o. s. v. Då hans preussiska mejestät den gången lät dessa frikostiga herrar gå med oförrättadt ärende, trodde vi icke att vi skuile få ytterligare höra talas om Preussens goda rätt, till länder, hvartill det aldrig haft något slags åtkomst. Vi hoppades att man i Berlin skulle inse, att man omöjligt på en och samma gång kan upprätthålla legitimiteten och revolutionen. De rättigheter, som tillkomma Preussen i Tyskland och Europa, äro ej höljda i hemlighetsfullit mörker, eller förbehållna spekulativa granskares framtida upptäckter. Gränserna för dess land och dess makt äro lika så noga bekanta som gränserna för Frankrike eller England. Vi hafva erkännt Preussens makt alldeles som England, Frankrike, Ryssland och Europas mindre stater göra det. Vi vägra blott att erkänna en sådan myndighet, som af iogen annan stat på jordklotet erkännes. Vill Preussen föra krig med oss, derföre att vi ej vilja låta de gränser gälla, som det uppdragit i sin egen fantasi, så kan det ej af samma skäl börja krig med hela verlden. Preussen innehafver icke någon enda af andra stater erkänd rätt, som icke äfven erkännes af Österrike. Afgörandet al krig och fred ligger ej i Österrikes hand. Vi äro endast beredde till försvar, och äro nödsakade dertill. Blir försvar ö(verflödigt, så är också kriget öfverflödigt och förhatligt för oss. I Preussens hand ligger egentligen krig eler fred. Will det utöfva sin makt, så äro vi det icke på minsta i vägen. Ja, vi skola till och med såsom bundsförvandt vara det bebjelpligt dervid, såframt vår bjelp behöfves. Men vill det utvidga sin makt, genom eröfring, så måste det först korsa svärdet med oss. Fordrar Preussens ära att låta enhvar behålla sitt, så respektera vi denna ärliga ära. Men fordrar den att beröfva andra, hvad dem tillhörer, så måste vi med vapeamakt ställa oss i vägen för denna oärliga ira. Gåfvorna från hr Simson och hans stallbröder hafva glödande handtag; den som fattar uti dem måste vara eldfast. . Fred eler krig! Detta är hvad vi nu fordra, och endast det förbatliga mellanting deremellan, som vi redan för länge fördragit, och som vi icke länge kunna tåla, måste vi hafva slut på. Ar öfverbufvud freden möjlig, så måste den också vara möjlig inom kort. Kan den ej uppnås inom kort — nå väll! så låt oss då få krig. Kommer freden, så skola vi helsa den med stor glädje, med innerlig tacksamhet. Kommer kriget, så skola vi med allvar, bestämdhet och mod, se det under ögonen. Det är för oss en välbekant gäst, och vi äro vane vid less råa manår. Vi skota sörja för att våra fiender icke behöfva skämmas för, till och med att blilva slagne af oss. Intill sista ögonblicket äro vi fredens vänner.